I dag infaller sommarsolståndet, årets längsta dag och kortaste natt, eller den dag då solen når sin högsta middagshöjd. Nu för tiden så är det väl få som uppmärksammar denna dagen, annat var det förr, då var den en av årets allra viktigaste dagar och högtider och förr kan ha haft anknytning till solkulten, och på många platser runt om i världen byggdes astronomiska anläggningar för att kunna fastställa när denna och andra viktiga dagar inföll.

I år kommer allmänheten för första gången på 16 år få tillåtelse att fira sommarsolståndet tillsammans med soldyrkare och druider vid det brittiska Stonehenge, där hela anläggningen är orienterad mot solens uppgång vid sommarsolståndet. Det stora 5000-åriga megalitmonumentet har varit och i viss mån ännu är en stor kultplats.

Sveriges motsvarighet skulle kunna vara Ales stenar, den stora skeppssättningen vid Kåseberga i Skåne. Skeppsättningens orientering stämmer bra överensstämmer med vintersolståndets soluppgång. Men de som inte i all hast vill bege sig till Stonehenge eller Kåseberga kan invänta sommarsolståndet vid en astronomisk anläggning på betydligt närmare håll, åtminstone om ni bor runt Kinnekulle.

Den som åsyftas är den märkliga resta sten som går under namnet "Högehall" och som står i ett stendöse på en åker vid sidan av vägen mellan Västerplana och Husaby.

Stenen, en kalkstenshäll på ca 2x2 meter är i sig själv inte så speciellt märklig, det som gör stenen intressant är det knytnävsstora genomgående hål som finns mitt på stenen. Det är just detta hål som gett upphov till spekulationer om att Högehall en gång i forntiden har haft någon astronomisk funktion för att beräkna de olika solståndspunkterna

Högehall finns nog bara omnämnt en gång i forna skrifter, i slutet på 1600-talet, och då benämns det som "vhrröör" - urrör, vilket kan betytt tidsröset, och redan det forna namnet påvisar att det inte är någon vanlig rest sten vi har att göra med.

Att datera denna och liknade stenar är inte det lättaste, men enligt tradition brukar de i de festa fall dateras till järnåldern, men själva bruket att resa stenar går långt tillbaka till urtiden.

En sak till som är märklig med Högehall, är att det är förvånansvärt tyst i källorna om denna märkliga sten, det finns heller inga lokala sägner om den, som brukar vara fallet när det gäller fornminnen, och det får väl anses som rätt märkligt. Det enda som nämns är att det kan ha stått ytterligare två stenar i närheten av Högehall, men dessa skall ha försvunnit i början av 1800-talet.

Men för att återvända till Högehalls astronomiska funktion, i början av 1990-talet gjordes en del mätningar och man kunde konstatera att Högehall kunde användas som en astronomisk kalender under hela sommarhalvåret. Vart man skulle stå i omgivningen för att kunna göra dessa observationer har sedan länge gått förlorat, utom i ett möjligt fall.

Ca 185 meter öster om hällen finns en liten förhöjning i öst- västlig riktning, här kan man se solen gå ned vinkelrätt mot stenens yta två gånger om året, den 29 april och den 13 augusti. På detta avstånd täcks solen av hällen och solen strålar genom hålet i stenen. Dessa datum är tidpunkterna mitt emellan vårdagjämning och sommarsolståndet och sommarsolståndet och höstdagjämningen, och detta kan ha varit av stor betydelse för de som en gång i forna dagar reste stenen.

Så nog är Högehall en fascinerande och märklig stenhäll där den står i sitt stenröse vid Västerplana, och den döljer nog fortfarande mycket av intresse som kanske aldrig kommer att bli uppenbarat.

 Hällekis Kuriren » » »  [ reload frames ]