000224

Kaffetåren - ett måste för många

En kopp kaffe på morgonen för att starta dagen med är för många ett måste, men hur många känner till historien bakom den exotiska drycken, varifrån den kommer och hur den kom till vårt land. Här följer en liten historik om kaffet och dess historia.

Kaffet anses ha fått sitt namn av landskapet Kaffa (Kefa) som ligger i Etiopien, där växer kaffebusken vilt. Kaffebusken (som egentligen är ett träd inom familjen mårväxter) beskärs till buskform och har stora glänsande mörkgröna blad och välluktande vita blommor, som sitter i kransar i bladvecken. I den körsbärsliknande frukten finns två frön (bönor) som efter skörden (som kan ske flera gånger per år) torkas, själva rostningen sker i mottagarlandet.

Kaffe började drickas någon gång på 1400-talet i södra Arabien och Etiopien, men det var araberna som gjorde kaffedrickandet till en tradition. De spred sen traditionen till sina grannländer och framför allt till Turkiet, de i sin tur spred det vidare genom sina erövringståg i framför allt östra Europa.

Efter turkarnas misslyckade belägring av Wien 1683 lämnade man efter sig kaffebönor och efter hand så etablerades det kaffehus i staden. Under mitten av 1600-talet så dracks det kaffe i Venedig, Paris och London. Och det var vid denna tiden som den förste svensken fick smaka på den exotiska drycken vid ett flertal tillfällen, han hette Claes Rålamb, och var sändebud i Turkiet åt Karl X Gustavs år 1657.

Första gången man med säkerhet vet att det importerades kaffe i Sverige var år 1685, enligt Göteborgstullens papper togs det då in ett halvt kilo kaffe, några år senare finns det med i apotekens prislistor.

Den som satte fart på det svenska kaffedrickandet var ingen mindre än Karl XII, han hade fattat tycke för denna dryck under sina irrfärder i Turkiet och förde med sig en kaffekokningsapparat därifrån år 1716. Året därpå började det allt oftare att dyka upp kaffe i de svenska tullräkenskaperna.

Det började sen att dyka upp kaffehus i hamnstäderna det var enkla lokaler som främst besöktes av sjöfolk. I de bättre kretsarna ville man inte kalla det för kaffehus då det ansågs vara ett tillhåll för dåliga seder. Det skulle istället vara en motvikt till de stökiga brännvinskrogarna och vinkällarna, där det vanliga folket höll till.

Kaffehusen besöktes till en början bara av män, och de låg som regel i husens övervåningar. I Stockholm fanns det år 1728 ett femtontal kaffehus och i jämförelse med övriga huvudstäder i Europa var det en låg siffra, i Paris vid denna tiden fanns det 300 stycken. I trakten av Stortorget och Riddarhustorget låg de förnämsta. Dessa lite bättre kaffehus var ett slags klubbar, ett tillhåll för unga snobbar utan arbete. Under de närmaste åren blev kaffe en mycket populär dryck, framför allt i de borgerliga kretsarna.

Kaffedrickandet på landsbygden spred sig lite långsammare, och det var endast de förmögna som vid storfrämmande kunde bjuda på en kopp. Det var först i slutet av 1700-talet som kaffedrickandet ökade även i de lägre klasserna, arbetare och bönder började att dricka kaffe i stora mängder.

Ett flertal kaffeförbud infördes, år 1747 skulle kaffedrickare betala en särskild skatt, 1756 förbjöds all konsumtion av kaffe, vilket gjorde smugglingen rätt vinstgivande, 1766 blev det åter ett förbud. Men detta hade en lika liten effekt som tidigare gånger då kaffedrickarna nu blivit så många att de utgjorde en folkopinion, 1769 upphävdes förbudet och istället infördes det en kaffetull. Kaffet ansågs vara en lyxartikel som onödigt belastade importen. Kaffedrickandet och konsumtionen ökade trots alla förbud och var vid 1800-talets mitt väl utbredd bland lantbefolkningen. Sista kaffeförbudet upphävdes 1822, men ransonering förekom i landet under 1:a och 2:a världskriget.

Kaffebönorna var dyra och då det var många förbud fick man skaffa sig kaffeersättningar. Den äldsta ersättningen var cikorian, ett "kaffe" som tillverkades av säd som rostas med en särskild metod, andra surrogat var ekollon, ärtor, råg, vete, korn, sockerbetor, äpple- och aprikoskärnor och maskrosrötter.

Redan på 1570-talet varnade europeiska läkare för att kaffet orsakade sömnlöshet och impotens, omkring 1900 hyste man farhågor för folkhälsan och kaffets skadeverkningar. Men det framgick i en utredning av år 1912 att det inte hade några skadeverkningar men att det förekom ett missbruk. I de lägre samhällsklasserna kom kaffet att användas som en betydande del av barnens kost då det dövade hungerskänslan, och användes som en ersättning för bland annat mjölk.

Det började gå sämre för kaffehusen under 1800-talet då de fick dåligt rykte. I stället blev det modernt att gå på "kondis" eller schweizeri, där det började serveras sötsaker till kaffet, en tradition som inflyttade schweizare tagit med sig i början på 1800-talet. Dessa kallades pastejbagare och serverade både kakor och kaffe i sina "schweizerier", där brukade framförallt medelklassdamer hålla till.

Ordet Café kommer från franskan dyker upp först under 1830-talet. Cafét eller kondiset blev med tiden den centrala samlingsplatsen i de mindre samhällena och i början 60-talet fanns det ca 5000 konditorier eller bagerier i Sverige, nu finns det bara ca 1300 kvar, men en viss pånyttfödelse har skett med förebild från utlandet.

Och som avslutningsord kan man använda en av Hasse o Tages slutrepliker i en av deras berömda sketcher, .........Säffle, kan jag få en kopp kaffe.