Redan i höstas beslutade stiftelsen Kinnekullegården att anläggningen skulle ut till försäljning. Sedan dess har ett flertal spekulanter varit intresserade men efter hand har dom en efter en hoppat av.

Våren kom och Vin & Pimpinella lämnade Kinnekullegården i april och flyttade sin verksamhet till Lidköping. Sedan dess har restaurangen på Kullens topp stått tom och stängd och det under den tid på året då Kinnekulle är som vackrast och turister och besökare börjar anlända i allt större skaror.

En stängd restaurang på Kinnekulle under sommaren är allt annat än bra för bygdens turistnäring och en viss desperation kunde anas hos stiftelsen och kommunen. Man började ringa runt till olika näringsidkare i bygden för att undersöka om de skulle vara intresserade att ta över Kinnekullegården.

Carina Thörn som driver Carinas Kök & Bar i Hällekis var en av dom som fick en förfrågan. Carina hade inte tidigare haft några funderingar på att köpa Kinnekullegården men beslutade sig för att fundera på saken. I förra veckan hade hon funderat klart och kontrakt skrevs med stiftelsen, hon blir den nionde krögaren i ordningen som driver Kinnekullegården. Hon kommer att hyra anläggningen fram till den sista januari nästa år då beslut om köp skall tas. Först måste marken styckas av och en ny detaljplan fastställas, Kinnekullegården ägs av stiftelsen och marken och parkeringen av kommunen. Parkeringsplatsen är allmän och kommer inte att ingå i ett eventuellt köp. Utgångspriset var 2,8 miljoner kronor men det pris som man pratat om i nuläget ligger ca 1 miljon lägre, Carina har dock ännu inte ingått något avtal om köp. Den detaljplan som skall upprättas har redan påbörjats och i den kommer även rymmas möjlighet att i framtiden bygga övernattningsmöjligheter, eventuellt någon form av sluttningshus, om köparen skulle vara intresserad av detta.

Olof Jansson och Marianne Lenhult från Stiftelsen Kinnekullegården beundrar den fina utsikten tillsammans med Carina.

Hyresbeloppet fram till den sista januari blir 150 000 kronor och om Kinnekullegården sen blir såld kommer Stiftelsen Kinnekullegården att upphöra med sin verksamhet då den spelat ut sin roll. Carina kommer att starta en ny firma som skall driva verksamheten då den skall hållas skild från restaurangen i Hällekis.

Redan som 15-åring började Carina att arbeta på Kinnekullegården under somrarna och alla helger under året. Hon var med andra ord med under de åren då verksamheten gick som bäst då det stundtals hände att bilarna fick leta efter en ledig parkeringsplats. Med denna erfarenhet i bagaget vet Carina vilket koncept som krävs för att åter få fart på Kinnekullegården och locka dit de stora besöks- och turistskarorna.

Under sju år jobbade hon här innan nya utmaningar inom restaurangbranschen förde henne vidare. På Silja Line jobbade Carina som fiskkock och kallskänks chef samma även en period på Estline. Därefter gick färden till Svenska ambassaden i Haag i Holland där hon anställts som kock, ambassadören blev senare förflyttad till Reykjavik på Island och hade önskemål om att Carina skulle följa med dit som kock, vilket även skedde. Efter ett kort mellanspel som matsäljare på Dafgårds i Källby lockade restaurangyrket igen och hon köpte den f.d. tandläkarmottagningen i Hällekis och byggde om den till restaurang och pub. Carinas Kök & Bar har nu med framgång drivits i 5,5 år då Carina nu beslutat sig för att utöka verksamheten med Kinnekullegården. Cirkeln är sluten och Carina är tillbaka i den restaurang där hon som 15-åring började sin resa i branschen men denna gång som chef.

Ett bekräftande handslag mellan Olof Johansson och Carina Thörn.

Att det är en av bygdens döttrar som tar över Kinnekullegården uppskattas säkert av flera då hon fått ett mycket gott ryckte genom sin restaurang i Hällekis och är känd för sin goda mat i rejält tilltagna portioner. Hon kan bygden och känner folket i trakten och vet hur en restaurang skall drivas och vilket koncept som säljer bäst. Kinnekullegården skall enligt Carina åter igen bli den populära turistrestaurang den en gång var, med fika och middagsmat till humana priser.

Men det är en mycket svår uppgift att ta sig an då en stor del av säsongen redan gått förlorad och det kommer att ta ytterligare några veckor att iordningställa allt så man kan öppna. Personal kommer att timanställas eller på deltid. Carina planerar att hålla öppet dagligen under säsongen mellan 12-18 men hoppas även att ha restaurangen i Hällekis öppen fem kvällar i veckan. Det blir ett styvt arbete för Carina att driva två restauranger och dessutom viss cateringverksamhet.

Carina har ju dock den fördelen att hon har en väl etablerad kundkrets och kommer att fördela gäster upp till Kinnekullegården för att få igång verksamheten och få tillbaka Kinnekullegårdens en gång så väl etablerade namn i restaurangbranschen.

Det kommer inte att bli bordsbeställning utan Carina väljer att gå tillbaka till konceptet med brickor där gästerna beställer sin mat i kassan. Detta är effektivare och mer anpassat för en turistrestaurang och dessutom omtyckt av många. De som bara vill fika kommer att kunna göra det i restaurangen och få tillgång till den fina utsikten vid fönsterborden, någon särskild café del blir det inte. Vid fint väder kan gästerna även sitta i uteserveringen med en vidunderlig utsikt över bygden. Matstilen blir Carinas välkända från restaurangen i Hällekis.

Att specificera några planer inför framtiden är väl inte lätt så här i början men Carina säger att hon framöver hoppas kunna iordningställa med informativ turistinformation för att upplysa besökarna om Kinnekulles sevärdheter. Julbord kommer det förstås att bli på Kinnekullegården och enligt Carina kanske även after-ski med tanke på den intilliggande slalombacken. Ett önskemål är även att Turistbyrån framöver skall komma tillbaka till Kinnekullegården, Carina tyckte det fungerade väldigt bra sist den fanns inrymd i en av lokalerna i bottenvåningen. Utvändigt finns en del att göra på byggnaden men det är något som i år inte kommer att prioriteras då det kräver en hel del kapital, först och främst gäller det att få fart på verksamheten.

Det kommer att bli bråda dagar nu för Carina, hon vill ju komma igång så snart som möjligt. Men en del arbeten i kök och övriga lokaler måste utföras, ett nytt stekbord inköpas och installeras, bord och stolar ställas på plats, fönster tvättas, utrustning och mat inköpas m.m. Men om allt går som planerat hoppas Carina att Kinnekullegården åter skall öppna lagom till nationaldagen den 6 juni.

Lite historik om Kinnekullegården.

Redan 1959 ansåg man att Kinnekulle var försummat i turistsynpunkt, och man frågade sig då om "Högkullens restaurantbolag" var utopi eller realistisk verklighet. Nog borde man kunna bygga något i stil med Alphyddan i Skövde, och erbjuda en utsikt som var ett strå vassare.

Planerna gick vidare och man inriktade sig nu på en anläggning vid Högkullens södra parkeringsplats, skisser togs fram och skånska Cementbolaget i Hällekis ställde sig villiga att ge stöd. En interimsstyrelse bildades för att få till stånd en lokalavdelning av Skid- och Friluftsfrämjandet på Kinnekulle, därefter skulle man försöka bygga någon form av turist- eller sportstuga på Högkullen.

Men alla var inte glada åt förslaget om en byggnation, insändare i lokaltidningarna talar bl.a. om "vandalisering av Högkullen", störande motorljud och "ett stycke av Västergötlands natur som kommer att duka under" och en "friluftsidyll fattigare". Men planerandet gick vidare.

I slutet av december 1959 började planerna på en friluftsgård att ta allt fastare former, en skiss på anläggningen presenterades, en tvåvåningsbyggnad i rustik form, med timrad överdel och reveterad underdel, storstuga i övervåningen med öppen spis och servering, undervåning med öppen spis, bastu, omklädningsrum, rum för skidvallning mm. I oktober 1960 fick man 35 000 kronor av Statens Fritidsnämnd som en grundplåt, men kommun-, företag- och frivilliga bidrag måste till för att planerna skulle kunna förverkligas. Två månader senare beviljade även Kinnekulle kommunfullmäktige vid ett möte i Folkets hus Hällekis 40 000 kronor till den planerade fritidsanläggningen.

Även Skånska Cement kom nu med ett bidrag på 20 000 kronor och ett löfte om att billigt stå för planering av marken, vatten, avlopp och el. Stadsfullmäktige i Lidköping gav ett anslag på 10 000 kronor i januari 1961, en tredjedel av det man sökt, och nu beräknade man att den totala kostnaden för uppförandet av anläggningen skulle komma att kosta ca 170 000 kronor, och efterhand strömmade det in pengar från olika håll.

Del från ett vykort när Kinnekullegården inte var så gammal.

I november 1961 var ritningarna klara, man hade då också fått in sammanlagt 150 000 kronor, arbetena utlystes nu på byggentreprenad. I början av februari skrev kontrakt med byggnadsfirman Helge Gustavsson i Götene om ett uppförande av Kinnekullegården, den 1 oktober skulle anläggningen vara klar att tas i bruk. Priset på bygget hade nu stigit till 290 000 kronor, 120 000 kronor dyrare än ursprungsberäkningarna.

Onsdagen den 14 mars 1962 var man klara för taklagsfest, då hade även regeringen beviljat ett tilläggsanslag på 40 000 kronor. I december samma år började byggnaden bli klar, kostnaden hade nu sjunkit till 212 000 kronor. En inofficiell invigning hölls strax före jul och man öppnade för allmänheten på nyårsafton. Konditor Bertil Garström kom att bli den först att driva Kinnekullegården.

Den officiella invigningen Kinnekullegården förrättades onsdagen den 16 januari 1963 av Skid- och Friluftsfrämjandets ordförande Bo Eklund som då överlämnade skidfrämjandets fana till folkskollärare Tore Häller som varit den drivande kraften vid Kinnekullegårdens tillkomst.

Anläggningen utnyttjades flitigt under åren och fick med tiden ett mycket gott rykte, besökarna strömmade till, men fredagen den 17 augusti 1973 utbröt en ödeläggande brand på Kinnekullegården, i ruinerna fanns bara källaren kvar med bastu, pannrum och skorsten, orsaken blev aldrig riktigt klarlagd. Anläggningen var dock försäkrad och man började nu diskutera en återuppbyggnad, men idéer fanns att bygga upp Kinnekullegården på en ny plats, Stora Salen nämndes i samanhanget. Men till slut beslöt man att uppföra den på sin ursprungliga plats. Det tog dock fram till den 17 januari 1976, exakt tre år efter branden, innan Kinnekullegården kunde återinvigas. I slutet av 1980-talet byggdes sen delen med panoramafönster till och ett naturrum inrättades i bottenplanet, vilket under senare år kom att inhysa en turistbyrå som år 2000 flyttades till Husaby.

Artikeln publicerad: 060523