Bävrarna är relativt skygga djur och har levt en undanskymd tillvaro i och i närheten av Sjöråsån i Hällekis, man har sett spår efter deras trädfällningar men några bävrar har sällan syntes till.
Men under årens lopp har tydligen bäverfamiljerna ökat i antal, ungdjuren sökte sig till nya områden och upprättade egna revir, både upp- och nedåt Sjöråsåns sträckning och nu även en bra bit vid sidan av ån.
Mitt emot tomatodlingen vid infarten till Hällekis har bävrarna legat i och avverkat ett antal träd, det är flera hundra meter ifrån ån och så långt från det skyddande vattnet är väl kanske inte så vanligt att bävrarna beger sig.
Ännu märkligare saker har hänt i bygden, i vintras upptäcktes en bäver på Gästgivaregårdens tomt i Forshem. Man trodde knappt sina ögon och hade man inte lyckats fotografera djuret så var det väl få som trott på den historien.
Bävrarna har fått föröka sig i full frihet då de inte har några naturliga fiender förutom människan. En för stor bäverstam kan resultera i omfattande skador på skogsmarkerna, men en mindre stam anser nog de flesta bara är trevligt att ha inpå knutarna.
Bäverfakta:
Bäver (Castor fiber; beaver; Biber; castor)
Mot slutet av 1800-talet var bävern utrotad i landet, men återinplanterades 1922, idag finns runt 100 000 bävrar i Sverige.
Bävern lever i familj med ett par och deras avkomma ,i byggda hyddor eller hålor grävda i strandbrinken. Under sommaren äter bävern främst vattenväxter och örter, resten av året är det kvistar och löv från lövträd, främst björk som är födan. Vissa kolonier samlar vinterförråd av grenar och kvistar och lagrar dem under vattnet. Ungarna föds i maj-juni, normalt 2-3 stycken, och de stannar i reviret till två års ålder. Den viktigaste faktorn för begränsning av en bäverpopulation är tillgången på vinterföda.
Varje år skjuts runt 5000 bävrar i landet, vilket av vissa anses vara för lite, då stammen tål en hårdare avskjutning.
