Källa: Bengt och Lars-Åke Andreasson Hisings Backa söner till Maj-Britt Johansson, dotter till Hilda Kling efter sammanfattning av CD-skivor mm som lämnats till Kinnekulle hembygdsförening.

Fam. Kling var torpare på Hästhagen mellan 14 mars 897 - 1912, innan de flyttade till torpet hade de bott i Medelplana och Österplana. Anders Kling född 1853 och hustrun Anna King (född Johansdotter, fadern okänd) född 1858 arrenderade Hästhagen.

Paret fick sju barn, varav dotter Anna Wilhelmina dog vid 3 års ålder och begravdes vid Medelplana kyrka.
Äldste sonen Karl Edvin föddes 3 dec. 1881, Gustav Edvin föddes 18 mars 1883, Johan Augus föddes 18 okt. 1885, Anders Wilhelm (Wille) föddes 15 jan. 1891, John Hugo föddes den 18 mars 1897 och till sista Hilda som föddes den 22 april 1899. I prästbetyget registrerades fel födelsedatum den 21 maj för Hildas födelse detta p.g.a. att Anders Kling lämnade felaktiga uppgifter men Hilda firade sin födelsedag den 22 april.

Bröderna ville att Hilda skulle heta Maja och de kallade henne det hela livet, men föräldrarna och andra vänner sa alltid Hilda till henne.

Innan torparfamiljen Kling flyttade till Hästhagen bodde en kvinna i torpet vid namn Anna Persson, i det arrendekontrakt som fanns skrivet framgick att livstids husrum erbjöds kvinnan. I torpet Hästhagen gick kvinnan igen och spökade det var flera som hörde henne väsnas och att hon satt på vinden och spann.

Pappa Anders kallade Hilda för sin "Lilla Ängel" för att hon hade en för stor förmåga att lägga sordin på upprörda känslorna, och med sin lugnande stämma sa hon ofta -" du sá se att dé rättar sig snart té, sá du se"

Barnen fick tidigt delta i det dagliga arbetet på torpet för att få in till arrendet. De mindre barnen fick sköta vallning av korna detta skedde i regel innan skolan startade på morgonen och hämtningen på kvällen vid 19-20 tiden. De stora öppna ytorna runt torpet, norr om skogen området ned mot landsvägen, upp mot tunet och bäckravinen slogs med lie av Anders. Vid bäckfåran fanns bärbuskar där Anna skördade bär.

I torpet fanns inget överflöd och även här var det kafferansonering så som över hela landet. Var man lyckligt lottade kunde man komma över ransoneringskuponger, men det var svårt. Ofta användes surrogat som gjordes av andra växter som t.ex. rostade sädesslag.
Vid ett tillfälle kom Anna-Lisa från granntorpet Kohagen på besök och som alltid ville mor Anna bjuda på kaffe med dopp. De satt och språkade över familjerna och livets vedermödor.
När Anna-Lisa skulle gå hem vände hon sig om och sa_ -" Hjärtligt tack för välfägnaden och det goá bönekaffet".
Mor Anna svarade - "Dé vá så roligt att du kom"
Men när Anna- Lisa gått sa dottern Hilda - "Hur kûnne mor låta ´na tro att hon fått bönekaffe, när vi ente har nåt"
Mor Anna svarade - "Jo, om hó hade den tron var det väl synd att ändra på denna" Att vara stolt och kunna bjuda på något kändes naturligtvis bra för mor Anna. Sonen Gustav dog 1901, sonen August for till Amerika 1902 och 1909 gav sig Wille av till Amerika efter många och långa diskussion med sina föräldrar då de vill e att han skulle ta över arrendet av Hästhagen. Äldste sonen Karl gifte sig med Gerda och flyttade. I torpet Hästhagen blev föräldrarna med sina småttingar John och Hilda.

Att arrendera torpet krävde mankraft och när de fyra stora sönerna försvunnit från Hästhagen insåg Anders och Anna att de inte kunde ha kvar torpet. Familjen flyttade från torpet år 1912 till Hällekis Egendom. Här levde Anna och Anders resten av sina liv, Hilda gick och läste hos prästen i Medelplana den första tiden på den nya orten och John jobbade vid skogvaktar´s. Anders jobbade som kalkarbetare och skomakare på äldre dar och Anna skötte om hemmets sysslor.

Under sin uppväxt var Hilda med i Nykterhetslogen där fick hon lära sig spela cittra och gitarr. Hilda växte upp till kvinna, på denna tid var det viktigt och nödvändigt att gifta sig för att klara sin försörjning. Enock Johansson från Lukastorp (Lille kullen, torpet låg vid vägen upp till Högkullen, utsiktstornet) född den 10 maj 1896, var en ung man som uppvaktade Hilda och de hade känt varandra ett tag. Det var inte förrän Hildas yngsta bror John sa - "Ta du Enock, han tycker ju så môet om däk" som Hilda sa ja till Enock. De förlovade sig på Garströms Konditori i Lidköping och gifte sig den 8 juni 1919. Strax efter giftermålet den 9 oktober 1919 flyttade paret till Göteborg främst p.g.a.arbetsbrist. Gerda hade astmatiska problem och hennes läkare rekommenderade henne att flytta till den jodhaltiga luften i Göteborg.

Brodern John Kling kom även till Göteborg den 21 oktober så gjorde också brodern Karl med sin fru Gerda. Anna och Anders blev ensamma kvar i Hällekis i 8 år, den 29 juni 1927 gick Anna bort då hämtade Hilda sin far i Hällekis och han flyttade hem till henne och Enock. Anders levde endast 4 månader efter Annas bortgång och dog den 10 okt. 1927

Hildas och Enock Johansson fick två döttrar Inga-Lill och Maj-Britt, flickorna var födda på samma datum med tre års mellanrum. Dessa flickor var de enda barnbarn som bodde i Sverige och älskades mycket av morfar och mormor i Hällekis. Barnbarnen i Amerika fick de endast uppleva på fotografier. August gifte sig och fick tre barn, några månader efter tredje barnets födelse dog modern och August blev änka vid 38 års ålder och lämnad med tre småbarn.

Wilhelm (Wille) gifte sig med Ellen och fick två barn. Trots att Anna skrev många brev till sin son i Amerika svarade han aldrig. Det blev hustrun Ellen som höll kontakten med svärföräldrarna i Hällekis och berättade om deras liv men aldrig nämnde hon att det fanns problem. Ellen höll även kontakt med Willes syster Hilda i Göteborg genom brevväxling. Alla dessa brev från Ellen läste Enock högt för Gerda i Göteborg. När Anna och Anders båda var döda skrev Hilda till sin bror Wille och berättade att han inte längre behövde skriva då föräldrarna var döda. Wille fattade för första gången pennan och skrev till sin syster och förklarade varför han aldrig tagit kontakt med sina föräldrar, detta brev läste Hilda själv. Wille skämdes för sin fattiga uppväxt som torparbarn och Hilda förlät honom efter alla års tystnad.

Wilhelm och Ellen besökte Hildur och Enock i Göteborg ett antal gånger den sista gången i slutet på 1970 talet. Vid något tillfälle besökte de även torpet Hästhagen och Hällekis.

Wilhelm berättade att livet som torparbarn och torpare var hårt och slitsamt "Man hade ingenting, det enda som fanns var fattigdom och det var det ingen som tog ifrån en". Dessa ord vittnar en torpares liv och hur de flesta statare och torpare var livegna.

Artikeln publicerad: 060107