Debutboken handlade om hästen som arbetskamrat. Sen dess, 1976, har Anders Johansson givit ut ytterligare 60 boktitlar. Dessutom har han producerat en cd, där han också sjunger solo på ett par av låtarna. En av årets fem utgivna titlar är En hink i skogen - om konst och verklighet (Ängö bok & bild). Trots det knappa formatet räknar jag den till den allra tyngsta av Johanssons böcker.
"Poesi värderar högt det okända, det potentiella, det tysta - allt det som normalt saknar värde", säger han på ett ställe.
Det brukar påstås att författare hela tiden skriver samma bok men ur olika perspektiv. Anders Johansson är inte sämre: "För mig är mina böcker egentligen delar av samma berättelse. Jag tycker om att upprepa mig från bok till bok. Mitt syfte är att ta med mig sådana tankar jag finner fruktbara och utmönstra andra".
Författare strävar efter originalitet. Anders Johansson menar att den mest originella poesin står i kontakt med sina föregångare och att all originalitet bottnar i en tradition.
Han häcklar också tidens medier som blåser upp känddisskap. "Men en författare som framträder, låt säga i televisionen, gör sällan något som gagnar mediet, allt som vanligtvis händer är att litteraturen förtunnas." Han menar att konsten då bara blivit en metod för att marknadsföra en produkt. Helst skall framträdandet också ha något av nyhet över sig, och fint tycks vara om författaren samtidigt kan leverera en skabrös historia.
Anders Johanssons ideal är ett annat. Han menar att den kloke och hedrvärde författaren talar ödmjukt om sitt arbete utan att berätta särskilt lustiga anekdoter. Han blinkar inte åt publiken och därför framstår han ofta som tråkig. "En sådan författare blir aldrig inbjuden på nytt." Tragiskt nog har Anders Johansson helt rätt i detta. Verket kommer i skymundan för budskapet.
En hink i skogen, är en sällsynt bok i sin art. En bok för dem som söker något bortom de glittrande omslagen med halvnakna kvinnokroppar eller rykande revolvrar.
