I Det svider lite (W&W) har sångerskan och ståuppkomikern Anna-Lena Brundin samlat tio berättelser, som är ett credo, en tro och hyllning till barnet.
Hennes bok är finurlig, infallsrik. Hon skriver rappt, rakt på sak och lyckas med förunderligt enkla medel hålla spänningen vid liv. Inte sällan är det en knorr på slutet av historierna i bästa tjechovstil.
Det här är texter som mycket väl skulle kunna bilda underlag för filmer av kortformat i TV. Obarmhärtigt avslöjar hon cynism och egenrådighet. Det franska paret som har allt i yttre avseende planerar barnafödandet nästan på timmen. Och självklart vet de vilket kön som väntar dem. Massor med flickkläder köps in. Men livet vill annorlunda. Barnet kommer inte vid rätt tidpunkt, vattnet går i baksätet på den fina bilen - och naturligtvis blir det en pojke.
I berättelsen Den misstänksamme, börjar fadern tvivla på om han verkligen är far till den rödhårige klumpeduns som ligger och jollrar på skötbordet. Han räknar veckorna och får ekvationen att slå fel. Och ingen rödhårig finns tidigare känd i släkten. Så dyker en avlägsen, till Amerika utvandrad gren av familjen upp. Rödhåriga och smygfeta allesammans. Ridå.
Den finlandssvenske diktaren Elmer Diktonius var i ett kritiskt skede under de svåra åren i Finland kallad till en kyrka att läsa dikter. Han läste bara en, så gick han kyrkgången ned och ut på kyrkvallen och försvann. Dikten hette Barnets leende och den slutar "Så länge barnet ler/ skall alltet orka leva."
Kanske det är just det Anna-Lena Brundin på dessa 219 boksidor vill förmedla. En läsupplevelse är det hela med både yta och djup. Roligt, dråpligt och mänskligt avslöjande.
