För flera hundratusen år sedan började en fågel som kallas lundsångaren spida sig norrut från Indien. Det blev en lång resa som lett till att det nu finns två arter av lundsångare. I lekmannens ögon ser de likadana ut men de parar sig inte med varandra. Upptäckten gjordes för några år sedan av en forskargrupp där ekologen Staffan Bensch från Lunds universitet ingick. Nu har gruppen gjort nya DNA-bestämningar som visar att det man bevittnat är en naturlig artbildningsprocess.
Lundsångare finns idag i stora delar av centrala och östra Asien och västerut ända fram till Östersjön och Gotland. När fågeln spred sig norrut från Indien hejdades utbredningen av Himalaya. Det uppstod två grenar, en som sökte sig väg väster om bergskedjan och en öster därom. Norr om den trädlösa tibetanska högplatån möttes de båda grupperna. Bensch och hans kollegor kunde konstatera att kroppstorleken var densamma men att det fanns skillnader i ett band över vingen – och framför allt att fågelsången hade ändrats så att de båda grupperna inte reagerade på varandras sång. En art hade blivit två.
Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften Nature.
Nu har gruppen som förutom Staffan Bensch består av Jessica och Darren Irwin samt Trevor D Price från University of California i San Diego gått vidare och gjort nya DNA-bestämningar som bekräftar att det rör sig om en artbildning. De senaste resultaten har i dagarna presenterats i Science.
- Det förvånar alltid oss ekologer att en art som är spridd över mycket stora områden inte ger upphov till nya arter. Normalt går detta inte att undersöka eftersom individerna i ”kantpopulationerna” inte har kontakt med varandra. Den viktiga kraft som motverkar artbildningen är det stora flödet av genetisk information som mellan generationerna sprider sig i utbredningsområdet. I det här fallet har vi kunnat konstatera att det finns ett sådant kontinuerligt flöde av gener och ändå har en ny art uppstått, sammanfattar Staffan Bensch.
