Nu har det hänt igen. Tisdagen den 19 oktober, orsakade en rattfull lastbilschaufför fem dödsfall, en hel familj utplånades. Nu måste riksdag och regering ta sitt ansvar för ett av våra största samhällsproblem - trafikbrotten. Varje år omkommer cirka 500 personer i trafiken. Det är som ett fullsatt passagerarplan skulle störta varje kvartal. Dessutom får flera tusen personer svåra skador, ibland med livslånga handikapp. För de drabbade, deras anhöriga och vänner är olyckorna en stor tragedi.
Men olyckorna medför också mycket stora kostnader för landsting och kommuner. En enda enskild olycka kan leda till livslånga tragedier och enorma kostnader för samhället - som den som drabbade Petra Mobjer Ask den 6 augusti 1989 i Falkenberg. 14 år gammal blev hon och hennes kamrater påkörda av en rattfull bilist. Från den dagen är Petra förlamad från halsen och nedåt och dömd till ett liv i rullstol. Under de 15 år som gått sedan den tragiska olyckan har Petra varit i behov av kvalificerad vård 24 timmar om dygnet. Idag behöver Petra 10 personer anställda på heltid för att få hjälp i vardagen och ge henne ett värdigt liv, kostnader som får bäras av Falkenbergs kommun och försäkringskassan.
En kalkyl som gjorts vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi vid Lunds universitet pekar på att vården av de långvarigt trafikskadade kostar landstingen och kommunerna minst 800 miljoner kronor per år.
Med den bakgrunden skulle man kunna tro att samhället gör allt vad det kan för att minska antalet döda och skadade i trafiken. Men så är tyvärr alls inte fallet. Visserligen har både Vägverket och kommunerna gjort berömvärda insatser för att förbättra säkerheten på landets vägar och gator. Men lagstiftarens och domstolarnas syn på grova trafikbrott häpnadsväckande mild. Inte ens allvarliga trafikbrott bestraffas särskilt strängt. Här följer tre exempel:
Den 21 september 2003 på förmiddagen kom en 19-årig man körande sin bil i hög hastighet på länsväg 280 in mot Rimbo utanför Norrtälje. Samtidigt kom en mamma med sin 9-åriga dotter cyklande mot ett övergångsställe. De stannade sina cyklar, såg sig om och satte sig på cyklarna för att ta sig över vägen. Då ser mamman bilen komma långt borta, men kände ingen oro eftersom hon var säker på att föraren skulle upptäcka dem och hinna stanna. Men innan de hunnit över vägen blev både hon och dottern brutalt nedmejade av bilen. Båda blev mycket svårt skadade, mamman fick ett krossat okben och vänster ögonbotten krossad. Dottern fördes med ambulanshelikopter till sjukhus och blev liggande medvetslös i nio dagar. Rehabiliteringen har tagit lång tid för både mor och dotter.
Trots att det uppenbart handlar om ett trafikbrott med svåra personskador som följd blev straffet för 19-åringen mycket milt. Han dömdes till 7 000 kronor i dagsböter och att betala 500 kronor till brottsofferfonden. Länsstyrelsen beslutade efter 11 månader att dra in hans körkort i 3 månader, men det överklagade han till länsrätten. Rätten nöjde sig med en varning, eftersom 19-åringen är i stort behov att körkortet för sitt arbete. Mammans och barnets yrkande om skadestånd avvisades helt av tingsrätten.
Lärdomen av den här olyckan är att den enskildes behov av körkort väger tungt och att rättsväsendet ser mycket milt även på regelöverträdelser som leder till svåra personskador.
Inte heller trafikskadelagen ser särskilt allvarligt på grova trafikbrott. Följande exempel visar på det orimliga i dagens regler, nämligen att den som rattfull eller drogpåverkad kör en oförsäkrad bil och då skadar sig får högre ersättning än den som skadas på annat sätt, t.ex. den som kör omkull med sin cykel.
Två personer, Kalle och Åke har varit på fest och druckit en del. Kalle kör - trots att han är berusad - sin oförsäkrade bil för att ta sig hem, medan Åke tar sin cykel. Kalle kör av vägen med bilen och skadar sig svårt, Åke cyklar omkull och får också svåra skador.
Båda får ersättning från försäkringskassan i form av sjukpenning. Om skadorna består får de dessutom förtidspension. Cyklisten Åke får ingen ytterligare ersättning. Men Kalle kan enligt de regler som finns i trafikskadelagen se fram emot en ekonomiskt tryggad ålderdom, trots att han kört berusad och inte haft sin bil försäkrad. Först får han ersättning för sveda och värk, lyte och men, samt kostnader och olägenheter som skadan medfört. Bara dessa poster kan handla om flera hundra tusen kronor.
Men det mest uppseendeväckande är att Kalle med trafikskadelagens regler dessutom får hela skillnaden mellan vad han skulle ha tjänat som oskadad och den ersättning som försäkringskassan betalar. Om skadan består får han den ersättningen fram till pensionsåldern. Därefter får han ersättning som motsvarar den pensionsförlust som han gör på grund av att han till följd av olyckan inte har kunnat arbeta - trots att några pensionspengar inte har betalats in för honom till det allmänna pensionssystemet. Ersättningen kan vid svåra skador uppgå till mer än 10 miljoner kronor. Och den faller ut även om bilen var oförsäkrad. Om Kalle har körkort eller om han använt bilbältet saknar betydelse. Kostnaderna för Kalle betalas av alla bilister som lojalt betalar sin premie för trafikförsäkringen.
Det är ytterligt stötande för det allmänna rättsmedvetandet att Kalle ska få större ersättning, trots att han brutit mot lagen och trots att han har orsakat sina egna skador. Ett sätt för samhället att visa att man tar kraftigt avstånd från rattfylleri borde vara att ta bort rätten till ersättning enligt trafikskadelagen för den fordonsförare som i berusat tillstånd orsakat sina egna skador. Samma sak ska självklart även gälla om Kalle kört drogpåverkad.
Lagstiftningens och rättsväsendets oförmåga att kräva rimliga påföljder vid regelöverträdelser återspeglas till och med i en sådan enkel fråga som kravet att använda säkerhetsbälte. När kravet infördes år 1976 var bötesbeloppet 300 kronor för den som struntade i bältet. I dagens penningvärde motsvarar det 1 200 kronor. Nyligen har böterna höjts till 600 kronor, dvs. i realt penningvärde en halvering av det belopp som gällde år 1976. Förra veckan var det den nationella bilbältesveckan. Nästan 5000 personer körde utan bilbälte. Om inte bötesbeloppet höjs blir signalen till dessa 5000 och alla andra trafikanter att det trots allt inte är så viktigt att använda bilbältet.
Varför är det då nödvändigt att skärpa påföljderna för brott mot trafikreglerna? Jo, riksdagen har lagt fast målet att antalet omkomna i vägtrafiken ska uppgå till högst 270 döda år 2007. Om alla bilister höll fartgränserna, körde nyktra och använde bilbälte skulle vi nå det målet, enligt beräkningar från Statens väg- och transportforskningsinstitut.
Nu är det dags att sluta dalta med trafikbrottslingarna - lagarna och påföljder måste skärpas. För Petras och alla andra trafikoffers skull måste regering och riksdag vidta kraftfulla åtgärder. Den senaste olyckan i Skåne har återigen aktualiserat frågan om trafikbrotten och dess tragiska följder. Tyvärr har intresset för de här frågorna hittills lyst med sin frånvaro i såväl regeringskansliet som i riksdagens justitieutskott och trafikutskott.
