Kulturbebyggelseutredningen har i dag överlämnat slutbetänkandet K-märkt - Förslag till förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (SOU 2004:94) till statsrådet Pär Nuder.
Utredningens uppdrag har varit att lämna förslag som innebär ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse.
Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse kan skyddas på flera sätt: Länsstyrelserna kan byggnadsminnesförklara en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde. Kommunerna kan låta en byggnad som är särskilt värdefull omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen. Vidare kan områdeskydd enligt miljöbalken innefatta skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, såsom kulturreservat och nationalstadsparker.
Riksdagen har som ett delmål för miljömålet God bebyggd miljö angett att 25 procent av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen skall vara långsiktigt skyddad år 2010.
För att ge möjligheter till ett mer aktivt miljömålsarbete på detta område föreslår Kulturbebyggelseutredningen att kommunerna inte längre skall behöva ta fram en ny detaljplan eller områdesbestämmelser för att få till stånd ett långsiktigt skydd för en särskilt värdefull byggnad. Kommunerna skall istället kunna besluta om kulturminnesmärkning (k-märkning) av byggnaden. Detta beslut skall innebära att byggnaden omfattas av en för-höjd bygglovsplikt. Därigenom tydliggörs byggnadens kulturvärden för ägare, brukare och allmänhet. Det innebär också att skyddet blir enklare att införa, att förutsättningar skapas för en kontinuerlig dialog mellan ägare och kommun samt att skyddsnivån kan anpassas efter förändringar i kunskapsläget. Begreppet k-märkning används ofta i dagligt tal men har inte har någon rättslig innebörd idag.
Kulturbebyggelseutredningen föreslår även vissa andra förändringar i lagstiftningen för att förbättra skyddet för de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna. Av dessa kan särskilt nämnas:
· Att särregleringen för de statligt ägda byggnadsminnena genom förordningen om statliga byggnadsminnen m.m. tas bort. Regleringen för dessa byggnadsminnen skall istället samordnas med övriga byggnadsminnen i 3 kap. kulturminneslagen.
· Att kulturreservat, som idag kan inrättas för att skydda kulturpräglade landskap, skall kunna användas även för att skydda ett värdefullt bebyggelseområde.
Uppdraget har även rört möjligheten till skydd för sådant lösöre (lösa saker) som väsentligen bidrar till en byggnads kulturhistoriska värde. Det finns ett uttalat behov av att kunna förhindra att inventarier och andra föremål skingras. Detta gäller såväl för slott och herrgårdar som för mer vardagliga miljöer. Det kan t.ex. röra industriminnen, samlingslokaler och allmogebebyggelse, dvs. byggnader där den fasta och lösa inredningen utgör en betydelsefull faktor för förståelsen av deras kulturhistoriska värde.
För att möta detta behov föreslår Kulturbebyggelseutredningen att lösöre som bidrar till en byggnads kulturhistoriska värde skall kunna omfattas av skyddsbestämmelser vid en byggnadsminnesförklaring. En förutsättning för att länsstyrelsen skall få vidta denna skyddsåtgärd skall dock vara att ägaren har givit sitt samtycke till det.
Kulturbebyggelseutredningen lade år 2003 i delbetänkandet De norrländska kyrkstäderna (SOU 2003:81) fram förslag till regler om skydd för kyrkstäder.
