Geologisk bussutflykt runt Kinnekulle
I ett samarbete mellan Naturskyddsföreningen och Kinnekulle hembygdsförening gjordes förra söndags en kunskapsresa runt Kinnekulle, Bertil Ström som arbetar vid Länsstyrelsen guidade en ca 40 personer från urberget till diabasen.
Resan startade vid Götene busstation kl.09.00 regnet öste ner och väderleksrapporten hade meddelat att regnet skulle upphöra framåt eftermiddagen. På väg mot Hällekis tonade en blå himmel fram och Bertil Ström kunde hålla sig till den planering som han från börjat tänkt sig. Bertil Ström informerade om det EU-projekt som pågår på Kinnekulle där han bl.a. jobbar med att informera om Kinnekulle och dess tillgångar.
Ramsan USA-KL-TRE (urberget, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer, diabas (trapp=tre) som är välkänd för många Kinnekullebor och blev en röd tråd genom resan.
Platåberget Kinnekulle är ett av Sveriges enda berg som har alla skikten från urberget till diabas.. Då resan började med information om urberget, sandsten, alunskiffer, kalksten, lerskiffer och diabas var det naturligt att börja vid Vänerns strand. Bussen stannade vid Hällekis hamn där sandstenblocken syntes i kleven och mot strandkanten. Sandsten som är mjuk visade tydliga fossiler från olika djur. Här hittades också den ovanliga svampen "kragjordstjärnan". Genom Hällekis mot Munkängarna gick färden vidare, alunskiffern som inte syns som formationer då denna är mjuk och söndrande visar sig främst genom den bördiga växtligheten.
Bertil Ström berättade en trevig anekdot från 1950-talet när den ekonomiska karta ritades. För att fastställa namn på platser besökte tjänstemän från Lantmäteriet ortsbefolkningen. På kartan finns angivet "Pestkyrkogården" när Hamilton den äldre fick frågan om vad som fanns i dungen drog han till med att det var en hästkyrkogård, men tjänstemannen uppfattade detta som pestkyrkogård och därav namnet. Till saken hör att det är högst osannolikt att en kyrkogård legat där då berget går i dagen.
Kalken utvanns från berget och brändes till jordförbättring och murbruk, kalkbränningen upphörde i mitten av 1950-talet.
Färden gick vidare till Västerplana, en by som har de äldsta traditionerna kring stenbrytningen, här har ca 800 milstenar tillverkats och de finns utplacerade i så gott som hela Skaraborg, milstenarna tillverkades under kung Carl XII:s tid. Placeringarna av stenarna är gjorda med stor precision.
Vid det stora stenbrottet visas de olika lagren tydigt, brotten gigantiskt sår i naturen som har blivit rekreationsplats och vid den anlagda sjön kan man se sportfiskare mm.
På Kinnekulle finns många formationer som kallas drumliner, dessa har formats av inlandsisen och har formen av en valrygg, på vägen till Högkullen åker du på den största av dem alla.
Sista anhalten för resan var Högkullen med dess fantastiska utsikt här på toppen finns diabasen som enligt Bertil Ström är en magma och kommer från Oslotrakten.
Informationscentret som håller på att skapas utgjorde denna dag ett skydd under den sista fikarasten. Dagen blev en fantastisk resa både geologisk och kulturellt detta samarbete mellan föreningarna gav mersmak.
Ett citat från söndagens guide Bertil Ström:
Det finns ingen natur på Kinnekulle. Det är våra förfäder som format varje tum och därför hör kultur och natur ihop
Foto: Freddie Wendin, Skara
Text: Lena Brodin, Skara
Artikeln publicerad: 040925
|