Dunder och brak

Rolf "Appel" Apelqvist var under åren 1999-2001 kåsör i Hällekis Kuriren. Nya läsare har tillkommit sen dess så nu kommer några av hans trevliga kåserier att gå i repris. I HK gick Rolf under signaturen "Rist".

När åskan kommer in från sjön kan den gå flera varv runt Kullen. Min mamma var tvärsäker i sin uppfattning om hur blixt och dunder betedde sig på Blomberg för så där 60 år sedan. Eftersom jag många gånger upplevt hur sant hennes påstående var, utgår jag från att inget förändrats i den här saken sedan 1940.

Det året dundrade och brakade det så att 6-åringen fann för gott att skaffa sig en fristad inne i en garderob så snart de höga mörka molnen började torna upp sig. Och garderober på den tiden var annorlunda än nu. De var större och rymligare än dagens och man kunde lätt gå in och låsa om sig. Där inne härskade mörkret så till den milda grad att inte ens antydningen av den värsta blixt kunde förmärkas. Där inne skapade jag mig en fristad som till och med överträffade senare tiders 'snickarboa'. Familjens sängkläder förvarades i den här garderoben och de hade en lite speciell lukt, kanske av kamfer eller något annat av krigsårens desinficerings-medel.

Mullret bekämpade jag med en hel uppsättning kuddar som jag stack ned mitt lilla huvud under. Och för att vara på den säkra sidan blundade jag hårt och länge tills åskvädret försvunnit bort mot Martorpshållet till. Då var jag alldeles bedövad av kamferluften.

Hur sedan åskan vandrade har jag lite diffusa begrepp om men tämligen ofta återkom den i ett par tre vågor innan all energi laddats ur. Och för varje våg stegrades min rädsla ytterligare och jag borrade ned huvudet allt djupare i kuddarna.

Bara två gånger, som jag minns, slog åskan ned och efterlämnade märken som sedan aldrig gick bort. I köket fanns ett serveringsskåp som i sin tur var fäst intill mätartavla och proppar. Just där small det till en gång när jag kurade inne i min garderob. Men jag fick naturligtvis beskåda eländet efteråt. Det var brännskador lite här och var. Serveringsskåpets avställningsyta hade fått ett antal brännmärken, liksom en kaffeburk som skramlat till och fallit omkull vid smällen. Vår telefon 'Blomberg 19' slogs ut samtidigt och 'Augusta Hallå', växelstationstelefonisten som huserade uppe i säteriets mejeribyggnad, fick underrättas via bud om vad som hänt. Som om hon inte visste. Så vid nästa gudstjänst i Järneklevs Missionskyrka visste alla precis vad Augusta skulle vittna om. Om Guds räddande hand i det hemska ögonblick när åskvädret slog ut hennes, eller rättare sagt Kongl. Telegrafverkets anläggning på Blomberg.

Vid ett annat åskväder slog blixten ned i vår radioapparat som stod på ett bord inne i min pappas kombinerade arbets- och sovrum. Ett åskskydd fanns installerat och bestod av en spak som skulle fällas från antenn- till jordläge vid risk för åska. Men den här åskrackarn brydde sig inte om sådana futtiga mänskliga påfund utan följde antennledningen och hoppade över till jordläget och rakt in i radion, en gammal Radiola med två rattar och en liten halvmåneformad upplyst skala. Skalan slocknade mitt i Dagsnyheter från Tidningarnas Telegrambyrå och apparaten började ryka och lukta. Bordsskivan fick ett rejält svart sår av händelsen.

Det tog många år innan den åskrädsla jag grundlade den här sommaren, gick över. Om den riktigt har gjort det. Men längre fram i livet fann jag för gott att rymma fältet om ett åskväder skulle utvecklas till något riktigt hemskt. Bilen blev tillflyktsort och det är många gånger jag kört så långt bort från ovädren som möjligt.

Men många anser att åskväder är fascinerande skådespel. Jag är inte riktigt benägen att hålla med.

/Rist