Minnen av ljud

Rolf "Appel" Apelqvist var under åren 1999-2001 kåsör i Hällekis Kuriren. Nya läsare har tillkommit sen dess så nu kommer några av hans trevliga kåserier att gå i repris. I HK gick Rolf under signaturen "Rist".

Det finns vissa ljud jag aldrig glömmer. När "godsan" under smalspårsepoken runt 1940 började slira i Järneklevsbacken och det tunga ång-dunket övergick i snabbt frustande som om lokets alla plåtar skulle sprängas, är ett ljudminne som verkligen etsat sig fast trots att det ligger närmare 60 år bort i tiden.

Eller när rotationstryckpressen på Mariestadstidningen i början på 70-talet så sakteliga började dra igång runt midnatt för att en stund därefter vara uppe i högvarv och spotta ut tidningar som på pärlband för att tillfredsställa bygdens behov av lokalnyheter fem nätter i veckan så var det ljud som markerade slutet på en lyckad arbetsdag för en skicklig yrkeskår av skribenter, fotografer, annonsfolk och typografer. Det här var innan pressen plockades ned för att så småningom säljas till Afrika och ersättas av ett modernt underverk i Karlstad dit de färdigmonterade sidorna fick köras iväg med bil alldeles för tidigt på kvällen för att motsvara tämligen rimliga - om än inte helt företagsekonomiska - journalistiska ambitioner. En stunds V8-brummande från distributionsbilen var dåligt surrogat för det dova pressmullret.

För att inte tala om jet-tjutet på F6 som steg till ett crescendo och nästan bedövade oss luftvärnsbassar som fick vår första bekantskap med ålning meddelst hasning av sergeanten Edh på lusharpeområdet vid Karlsborgs fästning en stekhet julidag 1956 strax efter inryckning.

Men mest uppfordrande ljud gav nog i alla fall de gamla gröna Haldorna ifrån sig i takt med att tankar formades till ord under sent 50-och tidigt 60-tal på ett antal tidningsredaktioner i Västergötland, Göteborg och Uddevalla. Vad jag menar är de karakteristiska pling som varnade för radslut och uppmanade till snabb radmatning.

Sådana ljud bjuder minsann inte dataåldern på. När till exempel tangentknatter ska illustreras i något TV-sammanhang verkar det som om ljudteknikerna skruvat på totalt fel reglage och i stället åstadkommer något som påminner om råttors trippande över plåtburkar. Vilket är lite förbryllande eftersom de nya medierna borde ha en uppsjö av autentiska arkivljud till sitt förfogande. Eller är det möjligen så att man sumpade inspelningschanserna innan det var för sent och sedan upptäckte att elektroniska ljud, hur sinnrikt utformade de än är, aldrig når upp till det naturliga ursprunget.

Så de där gammaldags ljudminnena är för mig lika påtagliga som vilka doft- eller synminnen som helst. Och även om hörseln ibland inte verkar vara riktigt som i sin krafts dagar så påverkas ljudminnet på inget sätt. Det kan återkallas med full styrka precis när som helst.

/Rist