Senaste rubrikerna
In/utrikes/IT-nyheter
Nyhetsarkiv
Insändare
Miljörutan
Väder - Götene
Soltider (SMHI)
Köp & Sälj
Tavlan - annonser
Idéplanket
Webbfrågan
Veckans bild
Länkar
Skolmat - Götene
Dagens namn
Vintips
Sök i HK
Om

Kap 1 // Två läbbiga bedragare, två riktigt läskiga tjyvar!

För många år sedan levde en politiskt folkvald man som kallades Kejsarn, som tyckte så ofantligt mycket om vackra nya kläder, att han därför gav ut alla sina pengar för att bli riktigt fin och grann. Han brydde sig icke om sina väljare, brydde sig icke om att gå på Dramaten eller om att åka i parken och tala sant. Utan han levde enbart för att visa sina nya kläder. Han hade en kostym och en sidenslips och en silkes snusnäsduk i bröstfickan för var timme på dagen. Och liksom man säger om en folkvald riksdagspolitiker: Han är i riksdagen: Så sade man alltid om Kejsarn att han är i garderoben!

I den stora staden, där han bodde på vardagarna, gick det ibland mycket muntert till, var dag kommo många främlingar dit genom statsbesök. En dag kom det dock två läbbiga bedragare, två riktigt läskiga tjyvar. De gåvo sig ut för att vara vävare och sade, att de förstodo att väva det vackraste tyg, man kunde tänka sig. Icke nog med att färgerna och mönstret vore något ovanligt vackert. Men de kläder som syddes av tyget, hade även de underbaraste egenskaper, att de blev osynliga för varje människa som icke var skicklig i sitt politiska ämbete eller också var otillåtligt dum.

"Det var ju präktiga kläder" tänkte den politiskt folkvalde som alltså kallades Kejsarn; "Om jag hade dem på mig, skulle jag alltså kunna komma underfund med, vilka män och kvinnor i riksdagen, som äro odugliga till det ämbete de inneha; Jag skulle kunna skilja de kloka från de dumma; Ja, det tyget måste genast vävas åt mig!" och han gav därför de två läbbiga bedragarna mycket pengar på hand, för att de skulle börja sitt arbete.

De två satte också upp två vävstolar i plenisalen och låtsades som om de arbetade, men de hade icke det minsta på vävstolen. De begärde oupphörligt det finaste silke och det präktigaste skattefria guld som de stoppade i sin egen påse och arbetade med de tomma vävstolarna, och det till långt fram på nätterna.

Nu skulle Jag ändå bra gärna vilja veta, hur långt de hunnit med tyget!" tänkte så Kejsarn, men han var ändock litet underlig till mods, då han tänkte på att den, som var dum eller illa passade för sitt ämbete, icke kunde se det. Nu trodde han visserligen, att han icke behövde frukta något för egen del, men han ville ändå först skicka någon för att se efter, hur det förhöll sig. Alla människor i hela staden visste nämligen vilken underbar kraft tyget hade, och alla längtade efter att få se, hur oduglig eller dum hans granne var.

Kap 2 // En gammal hederlig(t) handplockad vän politisk folkvald från grannkommun !

"Jag skall sända min gamle hederliga vän politiskt folkvalde från grannkommun bort till vävarna !" tänkte så Kejsarn, "Han kan bäst se, hur tyget tar sig ut, ty han har förstånd, och ingen sköter sitt politiska ämbete bättre än han!"

Nu gick därför den gamle hyggliga vännen politiskt folkvalde från grannkommun in i plenisalen, där de två läbbiga bedragarna sutto och arbetade med de tomma vävstolarna. "Gud bevare oss" tänkte den gamle vännen politiskt folkvalde från grannkommun och spärrade upp ögonen, "Jag kan ju inte se något!" Men det sade han ju förstås icke.

Bägge dom läbbiga bedragarna bådo honom vara så god och träda närmare och frågade, om det icke var ett vackert mönster och präktiga färger. Så pekade de på den tomma vävstolen, och den stackars gamle vännen politiskt folkvalde från grannkommunen fortfor att spärra upp ögonen, Men han kunde ändock icke se något, ty där fanns ingenting?

"Herre gud!" tänkte han, "skulle jag vara dum" ? Det har jag aldrig trott, och det bör ingen människa få veta! Skulle jag som folkvald politiker inte duga till mitt riksdags ämbete ? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget !"

"Nå, ni säger ingenting om det? sade den ene av dom läbbiga bedragarna som vävde.

"Åh, det är förtjusande, alldeles utomordentligt vackert!" sade den gamle vännen politiskt folkvalde från grannkommunen och såg genom sina glasögon, "vilket mönster och vilka färger ! - ja, jag skall säga Kejsarn, att det behagar mig särdeles!"

"Nå det gläder oss! sade de båda läskiga vävarna, och nu nämnde de färgerna vid namn och beskrevo det sällsamma mönstret. Den gamle vännen politiskt folkvalde från grannkommunen hörde noga på för att kunna säga detsamma, när han kom hem till kejsarn, och det gjorde han.

Kap 3 // Skattefritt guld för konto i demokratin Bermuda!

Nu begärde bedragarna mera pengar, mera silke och skattefritt guld, som de skulle använda till vävnaden. Men de stoppade allt i sina egna fickor, med avsikt att öppna konto i demokratin Bermuda, i väven kom icke en tråd, men de fortfor som förut att väva på den tomma vävstolen.

Kejsaren sände snart åter en annan hedervärd vän, den politiskt förtroendevalda ämbetsmannen från lilla staden dit för att se, hur det gick med vävningen, och om tyget snart var färdigt. Det gick honom på samma sätt som den gamle vännen politiskt folkvalde från grannkommunen, han såg och såg. Men då där icke fanns någonting annat än de tomma vävstolarna, kunde han därför ingenting se.

"Ja, är det inte ett vackert stycke tyg? sade bägge läbbiga bedragarna och visade och förklarade det vackra mönstret, som alls icke fanns där.

"Dum är jag banne mej inte! tänkte mannen, "det är således mitt goda ämbete som förtroendevald politiker jag inte duger till ? Det var då löjligt! men det bör man inte låta någon märka," och så berömde han tyget, som han icke såg, och betygade dem sin förtjusning över de vackra färgerna och det präktiga mönstret. "Ja, det är utomordentligt vackert!" sade han sedan till Kejsarn.

Och alla människor i stora staden likväl som i lilla staden talade och talade om det präktiga tyget.

Nu ville därför Kejsarn själv se det, medan det ännu satt i vävstolen. Med en hel skara personligt handplockade och därför utmärkta folkvalda män och kvinnor. Bland dem förstås de två gamla hedervärda gamla vännerna, politiskt folkvalde ämbetsmannen från grannkommunen och politiskt förtroendevalde politiska ämbetsmannen från lilla staden, som förut hade varit där, gick han till de bägge listiga men så läbbiga och läskiga bedragarna, som nu vävde av alla krafter, men utan både ränning och inslag.

"Ja, är det inte magnifikt ?" sade bägge de så hedervärda gamla vännerna, hederliga ämbetsmännen, politiskt folkvalde och hederliga förtroendevalde. "Vill söte herrn bara se, vilket mönster, vilka färger!" och så pekade de på den tomma vävstolen. Ty de trodde, att de andra säkerligen kunde se tyget. "Vad för slag?" tänkte så Kejsarn, " För hillvittet Jag ser ingenting! det är ju förfärligt! är jag dum? Duger jag inte till att vara folkvald politiker? Nej fy f - n, det var då det förskräckligaste som kunnat hända mig!

- "Åh det är mycket vackert!" sade dock Kejsarn och höll masken " det har mitt allerhögsta bifall !" och han nickade belåtet och betraktade den tomma vävstolen ; Ty han ville naturligtvis icke säga, att han ingenting kunde se.

Kap 4 // Hålla handen och bygga landet, Klappa handen och sjunga internationalen!!

Hela riksdagsgruppen, han hade med sig, såg och såg, men med samma resultat som de andra; Emellertid slogo de ihopa sina händer och lyfte armarna högt upp i luften och sjöngo bygga landet innan de sade liksom Kejsarn ; "Åh det är mycket vackert!" Och de rådde honom att taga detta nya, präktiga tyg till sin nya fina kostym med siden slipsen och silkes snusnäsduk i bröstfickan vid den nästa stora procession som förestod, riksdagens öppnande. "Det är helt magnifikt, ypperligt, charmant, galant och så folkligt!" gick det från mun till mun, och allesammans voro så innerligt belåtna.

Kejsarn gav därför vardera av dom läbbiga bedragarna ett politiskt partiemblem att hänga i knapphålet samt titel politiska vävjunkare.

Hela natten före den förmiddag, då processionen riksdagens öppnande skulle äga rum, sutto bedragarna uppe och hade över 349 ljus tända, lika många som riksdagens ledamöter, så att man kunde se, hur bråttom de hade med att få Kejsarns nya kostym färdig. De låtsade, som om de togo tyget ur vävstolen, de klippte i luften med stora saxar, de sydde med synålar utan tråd och sade slutligen: "Se så, nu äro kläderna färdiga!"

Kejsarn med sina förnämsta - kavaljererna kom själv dit, och de båda läbbiga bedragarna lyfte den ena armen i vädret, som om de hållit något, och sade: "Se här äro byxorna! här är kavajen! här är kappan ! och så vidare. Det är så lätt som spindelväv! man skulle kunna tro, att man inte hade någonting alls på kroppen, men det är just det fina i saken !

"Ja" sade alla kavaljererna, klappade händerna och sjöngo Internationalen för att sedan hurra, men de kunde ingenting se, ty där fanns ju logiskt uträknat icke något att se.

Kap 5 // Titta, titta en naken riksdags karl!

"Behagar nu söte herrn allernådigst taga av sig sina kläder så rumpan bliver bar", sade så dom läbbiga bedragarna, "så skola vi kläda på er de nya, här framför den stora spegeln!"

Kejsarn tog av sig alla sina kläder så rumpan som var skärer och granner blevo bar och de läbbiga bedragarna buro sig åt, som om de gåvo honom plagg efter plagg av de nya, som skulle ha sytts, och de togo honom om livet, och de liksom bundo fast något, det var släpet, och Kejsaren vred och vände sig framför spegeln.

"Gud, vad de kläda bra! vad de sitta utmärkt !" sade de allesammans. "Vilket mönster! vilka färger ! det är en dyrbar kostym och en charmant sidenslips och en granner silkes snusnäsduk i bröstfickan !" "Utanför står man och väntar med den politiska riksdagshimlen, som skall bäras över söte herrn i processionen riksdagens öppnande ! sade så överceremonitalmästaren.

"Ja, jag är färdig!" sade Kejsarn. "Sitta de inte bra?" Och så vände han sig ännu en gång framför spegeln, för att det skulle se ut, som om han riktigt betraktade sin ståt.

Riksdagens kammarherrar, som skulle bära släpet, famlade med händerna utåt golvet, som om de togo upp släpet; de gingo och höllo i luften, de tordes icke låta någon märka, att de ingenting kunde se. Och så gick Kejsarn o processionen under den präktiga politiska riksdagshimlen. Och alla människor på gatan och i fönstren sade : "Gud, vad Kejsarns nya kläder äro makalösa ! vilket vackert släp han har på kavajen och gud vilken tjusig sidenslips och vilken grann silkes snusnäsduk han har i bröstfickan ! vad det sitter förträffligt !

" Ingen ville dock låta märka, att han och hon ingenting såg, ty då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller också varit mycket dum. Och aldrig hade några av Kejsarns kläder gjort sådan lycka, "Men han har ju ingenting på sig !" sade så till slut ett litet klokt barn. "Herre Gud, hör den oskyldiges röst!" sade fadern, och den ene viskade till den andre, vad det kloka barnet hade sagt.

-Titta, titta en naken riksdagspolitiker, han har ju ingenting på sig, är det ännu ett litet klokt barn som ropar! br> -Titta, titta en naken riksdagskarl, han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket. Och det kröp i Kejsarn där han gick med rumpan bar under den politiska riksdagshimlen, Ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så : Nu måste jag hålla ut, tills processionen och riksdagens öppnande är över". Och så vickade han litet på rumpan och så höll han sig ännu stoltare, och riksdagens kammarherrar som gingo och buro på släpet, som alls icke fanns.

Epilog //

Och det här hände naturligtvis i "Balladen om Kejsarns nya kostym" I landet inte alls, som inte finns, För så dumma politiker det kan väl bara inte finnas i ett land som finns till??

Mvh
Elake Måns

[2003-04-25]