(Kåseri av "Rist" tidigare publicerat i HK dec 1999)

Linnéa Jungbeck är den kvinna som kommit att prägla min uppfattning om vad som innefattas i begreppet JUL. Fröken Jungbeck var småskollärarinna i Järneklevs B2-skola, en skolform som innebar att två klasser undervisades i ett och samma klassrum. När det drog ihop sig till final på höstterminen visade Linnéa upp sina konstnärliga talanger och fyllde svarta tavlan med en veritabel orgie i julmotiv. Tomtar, snötyngda granar, liten stuga med upplysta fönster och en rök som steg lodrätt mot den stjärnfyllda himlen, en förspänd ardenner som försetts med havrepåse runt mulen för att få energi nog att orka dra släden till julottekyrkan, som skymtade längst bort.

Den upplevelsen var kulmen på en period som bjudit på inre kittlingar av de mest härliga slag. Idag kallas begreppet möjligen "applikationer" men i Linnéa Jungbecks tappning handlade det om att vi ett par veckors tid fått klippa julmotiv från röda och gröna filtmattor och sedan klistra upp på var sin underlagsduk. Inte var det lätt att hantera en stor skräddarsax och forma tomte, lucia, stjärnor, granar och Källby kyrka, som det handlade om i vårt fall. Och "vi" det var sex-sju-åttaåringar i de båda första småskoleklasserna i Järneklev under de första krigsåren på 40-talet.

Det var nedmörkt både när vi kom till skolan och när vi gick därifrån men de där decemberveckorna var som en magnet och höstförkylningarna var som bortblåsta så att närvaron var 100-procentig.

I de båda andra klasserna, som mästrades av Anna Jonsson, folkskollärarinnan, bjöds rätt vad det var på en helt annan spis. Och det i form av "Ruskaby skola", en liten pjäs i skolmiljö om busiga pojkar och snälla flickor. Flickorna i fjärdeklassen var fullfjädrade i sin skådespelarkonst och buspojkarna stod dem inte lång efter. "Ruskaby skola" spelades i samband med en paketauktion med traktens bäste auktionsutropare (Valdemar Eyton) som uppvärmare innan teaterföreställningen drog åstad.

Vilka skrattsalvor som exekverades när busfrö nummer ett stoppade klipulver under kragen på framförvarande flicka, som inte märkte vad som var på gång förrän en stund senare. Och efter varje sådant pojkstreck steg temperaturen i den av föräldrar och anhöriga knôkfyllda lilla skolsalen.

Dagarna kring Lucia var också lite speciella. Först och främst kom ju Lidköpingstidningens presentation av den samling flickor i de övre tonåren som kandiderade till titeln Liköpingsbygdens Lucia. Så noga som jag läste presentationssidan av luciakandiater har jag nog aldrig förr eller senare studerat en tidningssida.

Vi fick fritt från skolan en halv dag i mitten av december för att kunna åka med mamma till stan och handla julklappar, vilket till största delen skedde i Julgrottan på EPA, föregångaren till Åhléns.

Ett år var det nätt och jämnt att jag hann hem till den här lustresan. Landsvägen bjöd på uppförsbacke hela den långa tvåkilometersbiten som just den här dagen bestods av slipprigt hal isgata efter ett väderomslag från lenväder till frost. Mammas stora cykel som burit mig snabbt till skolan på morgonen var nu ett tungt järnelände som jag knappt förmådde baxa fram i den isiga dikeskanten. Jag grät och var ilsk om vartannat. Det hägrande utflyktsmålet inne i stan, 13 minuter bort med rälsbussen, var plötsligt milsvitt avlägset. Men i landsvägsdiket utanför barnmorskan Ahléns, släppte jag cykeln och började sakta men relativt säkert ta mig fram vid sidan av vägen de återstående 500 metrarna så gott det nu gick.

Vi hann precis med någon minuts marginal, så mamma hann köpa tur & returbiljett hos stinsen Svantesson, precis innan den gula rälsbussen från Forshem rullade in på Blombergs station. Och EPA-grottan det här året, var mer lockande än någonsin förr.

Gå omkring och "lussa" i stugorna hörde ju också den här tiden till i allra högsta grad. Och "lussar" gör man bara på lusseafton, dvs kvällen före luciamorgonen. Lussemasker fanns i pappas affär och lite för stora, avlagda kläder fulländade ekiperingen. Kompletterat med grova pjäxor eller sjumilastövlar traskade vi väldigt förväntansfulla ut i mörket med bara en månlykta som vägledning.

Det var naturligtvis ingen som kände igen oss - tror jag i alla fall -när vi i gänget gick från stuga till stuga och bultade på och försökte oss på att skrämmas så att stugfolket inte skulle våga annat än att ge oss en lussekatt, en pepparkaka och ett äpple med i våra små jutepåsar.

Sjöng något tror jag inte vi gjorde. Den delen av underhållningen överlät vi till flickorna morgonen därpå väl tillbaks i skol-vardagen igen.

RIST