En internationell forskargrupp har hittat rester av fossilt DNA i Alaskas marksediment. Resultaten avslöjar att den ullhåriga mammuten dog ut cirka 2 500 år senare än man hittills trott. Detta kan förändra bilden av flera olika arters utdöende i samband med människans intåg på den nordamerikanska kontinenten. Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, ingår i den internationella forskargrupp som står bakom de nya fynden.

Per Möller och hans forskarkollegor har undersökt markprover från gamla sedimentlager i Alaskas inre. De orörda sedimentlagren fungerar som ett titthål bakåt i tiden, till årtusendena kring och efter den senaste istidens slut. Där har forskarna letat efter mitokondrie-DNA, en typ av genetiskt material som finns i kroppens celler hos alla djur.

Forskarna har i sina markprover från Alaska hittat mitokondrie-DNA från bland annat ullhårig mammut och vildhäst. De fossila DNA-resterna kommer från urin, avföring, hudavlagringar och hårstrån från de djur som levde på platsen en gång i tiden.

Dessa nya fynd vittnar om att både den ullhåriga mammuten och vildhästen levde betydligt senare än man hittills trott. Tidigare fakta anger att dessa bägge arter dog ut i nordvästra Nordamerika för mellan 15 000 och 13 000 år sedan. Men de nya fynden av fossilt mitokondrie-DNA pekar på att både den ullhåriga mammuten och vildhästen fanns kvar till för cirka 10 500 år sedan.

Resultaten utmanar därmed den gängse teorin om effekten av människans invandring på den Nordamerikanska kontinenten. Människans inträde på scenen har hittills ansetts orsaka en hastig utrotning av en rad större däggdjur i området. De nya forskningsresultaten visar istället att människan och såväl den ullhåriga mammuten som vildhästen har existerat tillsammans under flera tusen år. Forskarna menar att det nu kan finnas anledning att se över historieskrivningen för såväl andra arter som även andra kontinenter genom att man utnyttjar metoden att analysera mitokondrie-DNA i markprover.

Forskning kring utdöda djur har hittills huvudsakligen byggt på så kallade makrofossil, det vill säga fossila rester av främst skelettdelar och tänder. Det är dock svårt att utifrån sådana makrofossil säga exakt när en viss art upphörde att existera. Det blir en grov tidsangivelse eftersom det sällan är det sista djuret som lämnar makrofossila rester åt eftervärlden. Rent statistiskt kan det nämligen krävas flera tusen individer av en viss art för att det ska resultera i ett enda makrofossilfynd. Fossilt mitokondrie-DNA kan då utgöra en mer förfinad möjlighet att hitta spår av enskilda individer ur det förgångna, menar Per Möller och hans internationella forskarkollegor.

Forskningsresultaten publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften PNAS, Proceedings of the National Academy of Sciences.

Pressmeddelande från: Lunds universitet