Julgrisen har under århundraden haft den mest centrala platsen på vårt julbord, kanske inte så konstigt då man förr var hänvisade till rätter som tillagades av insaltat kött. Men några grisar brukade sparas och slaktas till lucia för att man under julen skulle få njuta av färskt kött, vilket säkert var en efterlängtad delikatess.

Julskinkan var för gemene man ingen julrätt det var herrskapsfolket förunnat. Bondehushållen sparade skinkan till sommaren. Inte förrän 1689 finns julskinka omnämnd för första gången i en bok av Olof Rubeck. Den form av julskinka som vi äter i dag är ett betydligt nyare påfund. Till jul sätter vi Svenskar årligen i oss cirka t kilo julskinka per man i genomsnitt.

Lutfisk som julmat har anor ända från medeltiden då denna torkade fisk fick ätas under "julfastan", och den åts då torr. Fastan inleddes fyra veckor före jul och då gällde återhållsamhet med mat, dricka och festligheter. Det var viktigt att man inte tog ut julen i förskott, så fastan var även den en del i julförberedelserna. Lutfisk som julmat är en äkta och genuin svensk julrätt som bara förekommer i här under julen.

Den förr så vanliga vardagsmaten salt sill har med tiden förvandlats till en delikatess som finns på de flesta julbord i dag. Alla möjliga och omöjliga varianter på inläggningar dukas fram.

Julosten gjorde man förr under sommaren, den var extra stor på mellan 10 och 20 kilo. Den skulle ha god tid på sig att mogna innan den plockades fram till jul.

Dopp i grytan som tradition härstammar från tiden då man julfastade. All den goda julmaten fick inte ätas för än på julaftons kväll och för att klara sig till dess ställdes grytan med fläskspad fram. För att få lite fetare mat till livs så doppades brödet i grytan och den värsta hungern stillades.

Risgrynsgröten var förr festmat, till vardags åt man gröt på korn eller råg. Vid jul festades det lite extra och då kokade man risgrynsgröt som även var bra att bjuda på när det kom mycket folk på besök.