Legenden om Lucia skall ha utspelat sig i Syracusa på Sicilien år 304, då led den unga kvinna Lucia martyrdöden efter att ha använt sin hemgift till att ge de fattiga mat. Hennes fästman blev mäkta förgrymmad över hennes tilltag och anmälde Lucia för prefekten, hon befanns skyldig och skulle brännas på bål, men elden skadade henne inte så hon avrättades istället med svärd, Lucias röda sidenband sägs symbolisera blodet som rinner ner från hennes midja. Lucia blev sen helgonförklarad som ett katolskt helgon. Hon begravdes i Syracusa, men kvarlevorna stals och fördes till Konstantinopel år 1038, under det fjärde korståget stals hon igen och fördes till Venedig, här vilar hon än i dag i en kyrka.

Enligt gammal tradition i Sverige så var lucianatten årets längsta natt, det var en natt då de övernaturliga krafterna var verksamma och man höll sig vaken länge denna farliga natt för att vakta sitt hus. Men den 17 februari 1753 gick Sverige över till den gregorianska tideräkningen och helt sonika ströks 11 dagar ur almanackan och påföljande dag blev den 1 mars. Detta medförde även att midvintersolståndet flyttades från lussenatten den 13 december till den 22 december, vilket det tog lång tid innan folk accepterade utan de fortsatte att fira lussenatta som årets längsta. Kyrkan ville få bort de gamla hedniska traditionerna på lusse men urgamla seder är inte lätt att ändra på.

Under den katolska medeltiden i Sverige var Luciadagen starten på julfastan, efter denna dag fick man nöja sig med fisk, kött var inte tillåtet att sätta i sig förrän till jul. Julslakten skulle vara avklarad. I Västsverige började man att äta och dricka väldigt tidigt på Luciamorgonen, "Lussebiten", som bestod av kött och fläsk, och kanske då och då av ost och bröd, skulle serveras tillsammans med öl och brännvin. Sen sov man en stund innan det var dags för "Lussefrukosten", ett rejält mål som sköljdes ner med ytterligare starkvaror, och fler måltider följe under dagen, på sina ställen kunde det bli upp till 11 måltider att ta sig igenom denna dag. När landet senare blev protestantiskt och de gamla katolska sederna upphörde försvann fastan vid jul, men det rejäla festandet vid Lucia levde kvar under många år.

Men med tiden avtog denna frosseritradition och övergick i ett betydligt mer stillsammare Lucia firande, nu skulle det drickas kaffe och ätas bröd, ett bröd som för övrigt hade en sedan länge traditionell form. Man fick lite mer "hyfs" på Luciafirandet sen frosseriet och starkvarorna försvann ur bilden. Saffran som idag används i lussebrödet är ett relativt nytt påfund, det hade man inte råd med förr då denna krydda kostade en mindre förmögenhet.

Lucia som har starka drag av dagens dök upp för första gången i landet den 13 december år 1764, det var då den teologie studenten Karl Fredrik Nyman trodde han kommit till paradiset när han var informator på Horns boställe norr om Billingen och väcktes av ett Luciafölje. Ett vitklätt fruntimmer med gördel om livet tågade in utklädd till ängel med vingar och allt, i håret och händerna hade hon ljus och efter kom en annan med ett bord med ätliga och våta varor, detta kallades "lussebete", de sjöng också julsånger, inte undra på om han trodde han lämnat det jordiska, särskilt om han inte hade hört talas om denna sed tidigare.

I början av 1800-talet kommer det allt fler och fler uppgifter om att man anordnade luciatåg i Västergötland, Värmland och Dalsland, men de kommer från de stora gårdarna och de högre borgliga skikten i städerna, det var således inget för gemene man att fira. Det tog nästan 100 år till innan denna sed blev vanlig hos allmänheten. Det stora genombrottet för Luciafirandet kom 1927, det var då som Stockholms Dagblad korade stadens Lucia och den moderna Luciatraditionen var född, och spreds sen utöver landet.

Även Luciasången kan på sätt och vis förknippas med Västergötland, det var nämligen Lidköpingssonen Gunnar Wennerberg, han med Gluntarna, som vid ett besök i Neapel fick höra denna sång, och fick en idé att den fina melodin skulle passa alldeles utmärkt till en Luciasång hemma i Sverige, 1920 sjöngs den för första gången i landet.

I närheten av sin nuvarande form dyker Lucia upp på bild för första gången i Sverige år 1864, och även denna gång är det i Västergötland, nämligen på godset Koberg. Bilden förställer en pojke med ljus i håret bärandes på en bricka med mat.

Luciatraditionen är med andra ord en salig blandning av seder, bruk och religioner, som under årens lopp förändrats men har anor ända tillbaka till hedendomen. Säkert kommer den att leva kvar långt in i framtiden, även om den så förändras och trots att vi firar årets längsta natt på fel dag.

Sankta Lucia är även ögonläkarnas och optikernas skyddshelgon, något som säkert kommer från berättelsen om Lucia som gav bort sina ögon till en soldat men fick nya av Gud och soldaten blev omvänd till kristendomen. Lucia som är ett katolskt helgon men trots detta så firas hon inte speciellet mycket i de katolska länderna, hon har istället blivit Sveriges ljusdrottning, kanske en föga smickrande ställning för ett helgon.