I min svärfar Svens vänkrets förekom några bisarra figurer. Under studietiden i Uppsala hade han gjort bekantskap med Bertil Lundman, som fascinerade honom mera som person än forskare.

Lundmans kassa under studietiden var mycket knapp. Han hade på öret räknat ut hur mycket blodpudding han behövde inhandla för att nå mättnad. Därför var hans stående begäran i handelsboden. - Kan jag få för 18 öre blodpudding.

Svärfar var ibland med ute på fältet och mätte skallar. På ett ställe kom Lundman in med "tumklaven" i högsta hugg och placerade den i håret på en skräckslagen kyrkokamrer. Svärfar noterade uppgifterna på ett prickplån som det gällt en utstämpling i skogen.

Sedan mina svärföräldrar återkommit från tjänstgöringen i Estland, bjöd de hem Bertil Lundman. Min svärmors syster Ingrid var också ditbjuden och hon satt och spelade piano för att muntra upp stämningen. Lundman visade inget intresse för svägerskan eller hennes pianoklinkande. I stället utbrast han: - Hör du Sven, om man tog din hustrus näsa och placerade på din svägerska så skulle man få en präktig orientalisk typ.

Under kriget rådde stor brist på kakao. Bertil Lundman var en stor vän av denna dryck. Han sökte sig kring på de olika serveringsställena i Uppsala i jakten efter choklad. På ett ställe hade ett parti kommit och det låg prydligt framdukat i en skål. Hänförd lyfte Lundman upp den och sniffade: - Choklad! utbrast han. Men aromen kittlade hans näsa så starkt att en hastig nysning inte kunde undvikas.

Lundman blev portat.

Bertil Lundman kom vid ett annat tillfälle på besök till mina svärföräldrar. Svärmor Miriam ville bjuda på kaffe. - Nehej, sa Lundman, först ska jag gå och bada och sen vill jag ha choklad!

Kläderna hade Lundman lagt på en sten vid strandkanten. Familjens hund var kopplad i en lång lina. Den sprang ut i vattnet och när den vände för att gå i land, föll det sig så olyckligt att linan lyfte klädhögen av stenen kläderna hamnade i vattnet. - Aj, för fasiken! röt Lundman.

Hans föreläsningar om raser och skallar var alltid mycket välbesökta, mest naturligtvis för hans egen företeelse.
Vid en föredragning kunde han inte undanhålla ett så kallat självljud. Något förlägen avbröt han sig men fortsatte med orden: - Efter denna lilla utvikning.

Situationen var räddad.

Studenterna kunde förstås inte undgå att driva med skallmätarn. Han hade vid ett tillfälle ställt cykeln utanför föreläsningssalen; det var inte bara det ymniga snöandet som täckte den, några lymlar hade också hjälpt till. Man skruvade loss sadeln och styrstången. När Lundman kom ut tog han ett rejält grepp om sadel och styrstång för att lyfta hojen ur drivan. Resultatet lät inte vänta på sig. I fönstren i föreläsningssalen stod rader av studenter och studerade Lundmans rova.

Min hustru Agneta hade hört otaliga historier om detta fenomen till föreläsare. Under sin elevtid på sjuksköterskeskolan i Uppsala mötte hon Lundman. Hon gick fram till honom och presenterade sig som dotter till Sven Danell.

Gentlemannamässigt konstaterade Bertil Lundman: - Det syns på käken!

Erik Yvell