Mary Andersson
Den vingabrödna
Lindelöws

Skånskan Mary Andersson gjorde en ordentlig syneförrättning i folkhemmet innan hon debuterade 45 år gammal. I september fyllde hon 80.

Pjäsen Maria från Borstahusen sattes upp i Landskrona. Succe!

Plötsligt hade landet en ny proletär författarinna, som bevisade det Lo-Johansson påstod, att det intressanta sker inom arbetarklassen.

Hon fortsatte med prosaböcker och vann en läsekrets. Inte minst boken Asbestarbetarna berättar (1980) väckte berättigat uppseende.

I föreliggande självbiografi, Den vingabrödna, är hon i några kapitel tillbaka i miljön som tjänstehjon, den tangerar lite av romanen Tjänsteflickan, som hon anser vara den bok hon gillar bäst.

Mary Andersson kom tidigt i arbete. Tog vad som bjöds och gjorde erfarenheter. Hennes mor ansåg henne vara en hoppjerka. Anställningstiderna var ibland bara några veckor.

Hälsoproblem, framför allt hjärtat, gjorde också att en del knog var för hårda för henne. Hon började tidigt knota och det togs sällan väl upp av arbetsköparna. På ett kneg hade hon jobbat i fyra dagar men kom i onåd och fick gå därifrån utan lön.

Under en pigtjänst blir hon för en dag guide för den Djura-bördige naturreporten Nils Linnman, då ordinarie guiden, en konstnär, fyllnat till och somnat ifrån uppdraget.

Ständigt läser hon, helst ryska författare. Och hon är en av få som idag inte drar sig för att säga att det faktiskt också var ryska trupper som befriade oss från nazismen.

Trots mångordigheten är Mary Andersson försmädligt rolig. Inte minst den gången när hon finner en loppa i en finfrus säng och påpekar detta. Det hela slutar med att hon får packa kofferten och söka nytt arbete.

På ett annat hembiträdesjobb behöver hon inte städa så mycket men finfrun behöver ett bollplank. Mycken ensamhet döljer sig bland fina mattor och dammtorkade möbler. Finfrun går helst i de slitna skor hon hade som ung sjuksköterska. Då hade hon ett egenvärde.

Besöken på arbetsförmedlingen är träffande återgivna. "För dagen har vi inget", brukar det heta. Hon anvisas också arbete på en Bekvämlighetsinrättning. Hur många är vi inte som minns de i gatan nedsänkta pissoarerna vid Sveatorget i Borlänge. För grövre ändamål fick man begära nyckel …

"Lätt arbete - lättförtjänta pengar", löd en annons - där lättnaden bestod av mycket lättklädd posering.

Hennes tid vid en inkassobyrå känns som att läsa en polisrapport. Här kommer klassamhället fram i sin prydno. Förstås är det ingen nyhet att man ser mellan fingrarna med de stora banditerna medan småtjyvarna ofelbart åker fast.

Mary Anderssons syneförrättning av folkhemmet är spännande läsning, i synnerhet då för oss som varit med och prövat en del anställningar där den hierarkiska ordningen inte alltid tålt att synas i sömmarna. Fackanslutna har aldrig setts med blida ögon.

Min enda invändning mot hennes framställningskonst är att hon kunnat snäva in berättelsen för att mera markera de delikata avsnitten i den proletära vardagen.

Erik Yvell