Fäbodarna var en utpräglad kvinnligt arbetsplats. Mycket av arbetet kretsade kring mjölkhantering. Här gör Laura Olsson ost och Selma Olsson kärnar smör vid Baksjöbodarna i Mattmars socken, Jämtland. Foto: Okänd. Arkiv: Jamtli.

Det svenska fäbodväsendet växte fram först under 1500- och 1600-talen. Det hävdar Jesper Larsson i en doktorsavhandling från SLU och utmanar därmed föreställningen om fäbodarnas uråldriga ursprung. Tack vare fäbodarna kunde jordbruksekonomin expandera kraftigt och under en period på hundrafemtio år var södra Norrland och Dalarna ledande i det svenska jordbrukets utveckling.

Geten, fäbodkullan och messmöret är delar i utvecklingen mot det moderna samhället. Trots det har det saknats kunskap om fäbodarnas ekonomiska betydelse. Genom Jesper Larssons avhandling får jordbruket norr om fäbodgränsen en ny och modern beskrivning som bland annat grundar sig på teorier som lagts fram av en av årets nobelpristagare i ekonomi, Elinor Ostrom.

Messmörskokning var ett tidskrävande arbete och det skedde ofta i enkla kokhus. En förutsättning för att ta tillvara vasslen och omvandla den till mesvaror var god tillgång på ved men också en specialiserad kvinnlig arbetskraft vars arbete kretsade kring djurhållning och mjölkhantering. Här är det Fru Jonsson från Börtnan som kokar messmör på Stafbränna fäbod i Ovikens socken, Jämtland. Foto: Okänd. Arkiv: Jamtli.

Jesper Larsson utmanar alltså föreställningen om att de svenska fäbodarna är ”uråldriga” och visar i stället hur de växer fram efter den senmedeltida agrarkrisen*, och att de är en del av en större förändring av jordbruket. I avhandlingen beskriver han hur den nordsvenska jordbruksekonomin kunde expandera kraftigt tack vare fäbodarna.

Från mitten av 1500-talet till 1900-talets början sker stora förändringar i djurhållningen i de socknar som specialgranskas i avhandlingen, Rättvik, Färila och Klövsjö. Antalet får och getter ökar t.ex. dramatiskt, vilket leder till ett effektivt utnyttjande av utmarkens betesresurser. Denna förändring ses som ett tecken på att jordbruket alltmer blir en del av en marknad. Den ökande handeln hänger också samman med att folk började arbeta hårdare och mer specialiserat. Arbetsdelningen och kvinnornas arbete långt från hemgården är en viktig förklaring till den kraftiga expansionen. Ystning, smörkärning och messmörskokning krävde hantverkskicklighet och gav produkter som kunde transporteras och säljas.

En kraftfull ökning av antalet får och getter skedde från 1500-talet till mitten av 1800-talet. När den dramatiska minskningen av getter inleddes på många platser efter 1850 kom det att finnas kvar större getbesättningar på många platser i Jämtland. Bilden från Dusnäsbodarna i Stuguns socken, Jämtland. Foto: Okänd. Arkiv: Jamtli.

Den ökande djurhållningen satte samtidigt press på de andra delarna av jordbruket och från 1700-talets början fram till 1800-talets mitt kom södra Norrland och Dalarna att vara ledande i jordbruksutvecklingen. Det var t.ex. där som järnplogen började användas i Sverige. När nedläggelsen av fäbodarna väl började i slutet av 1800-talet gick nedgången fort och jordbruket i norra Sverige kom att tappa den fördel det tidigare haft.

För att förklara fäbodväsendets framväxt och hur man organiserade sig i bondesamhället för att bedriva denna form av boskapsskötsel använder sig Jesper Larsson av teorier om förvaltning av allmänningar som lagts fram av nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom. I fäbodområdet var det tydligt definierat vilka som fick använda allmänningarna och det fanns regler och sanktionssystem för att upprätthålla systemet.

– Mina undersökningar av förhållandena i Leksand visar att bönderna själva skapade organisationen för förvaltning och att de hela tiden ändrade sin organisation för att på ett hållbart sätt utnyttja skogarna för bete. Med hjälp av Elinor Ostroms teorier kan jag också visa att fäbodväsendet och den jordbruksekonomi det var en del av växte fram under 1500- och 1600-talet och sedan upphörde kring sekelskiftet 1900, säger Jesper Larsson.

Sammanfattningsvis beskriver Jesper Larsson fäbodväsendet som ett effektivt sätt att utnyttja landskapet och producera varor som efterfrågades på en växande marknad.

* Den senmedeltida agrarkrisen är den av pestepidemier och allmän nedgång präglade perioden från 1300-talets mitt och hundra år framåt.

Pressmeddelande från: SLU