Många diktare över hela världen har Tomas Tranströmer som en ledstjärna och som ideal. Hans sparsamma språk, hans till synes lättlästa poesi som innehåller så många djup, hans lågmälda retorik med drömmens oberäkneliga kast i tid och rum läses nu över hela världen, citeras och i många fall imiteras.

I över två år har jag haft den stora upplevelsen att få framföra Tomas Tranströmers dikter på olika platser i Sverige och övriga Europa. Mottagandet är varmt. överväldigande. Pianisten Lars Hägglund och kompositören/musikern Björn J:son LIndh hjälper mig att ge den högklassiga musikaliska inramning Tranströmers dikter förtjänar.

Poesin, de slutna ögonens och de fina språknyansernas konst, intar nu en viktig plats i allt fler människors medvetanden och hjärtan. Jag märker ett allt större behov av lyrik och en lyhördhet, en reaktion mot vårt bild- och ljudbrussamhälle.

Vid sidan av ett antal framträdanden i Sverige har vi inbjudits till bl a Danmark, Island, Bukarest och senast till Makedonien. Tranströmer är översatt till ett femtiotal språk, och hans namn nämns ofta som den främste. I en stad på Balkan, finns t o m en bokhandel som heter Tomas Transtromer.

Islands f d president Vigdis Finnbogadottir satt i publiken i Nordens Hus i Reykjavik och kunde efter programmet för mig citera Tranströmer utantill. En stor skara tog emot programmet i Bukarest med hörbar entusiasm, i synnerhet då jag jämförde hans dikter med deras store skulptör Brancusi. Björn J:son Lindh hade för tillfället komponerat Homage à B... (Bancusi) vilket mottogs med stående ovationer.

Men, allra mest imponerad blev jag i augusti vid en av världens törsta poesifestivaler i Struga, Makedonien. Ett 80-tal av de mest kända författarna från fem kontinenter samlades under en vecka för att presentera sina verk. Jag hade inbjudits att läsa Tranströmer, som för tre år sedan fick Makedoniens största litterära utmärkelser, Den gyllene kransen. Hans dikter gavs då ut i en lyxupplaga, på makedonska.

Programmet fick en hedersplats på festivalen och gavs mycket utrymme. I en timme läste jag dikterna tillsammans med den makedonska skådespelerskan
Arna Sijak. Mottagandet var översvallande. Alla hade en relation till Tranströmer, där fanns fem av hans översättare och många personliga vänner. Det som grep mig mest var att flera unga poeter vittnade om hans stora betydelse för deras utveckling. I deras poesi kunde jag ofta spåra försök att förenkla och berätta i konkreta bilder, i linje med den svenske författaren. Ofta i haikuform, vilket är Tranströmers senaste sätt att dikta. Jag fann även i deras dikter drömmar och överraskande kast mellan bilder och associationer.

Tomas Tranströmer har gett vårt program sin välsignelse. Det är närmast en livsuppgift att göra denne vår samtida poets verk tillgängligt för en större allmänhet. Och i skrivande stund är det för mig också spännande att se hur han ständigt återkommer som Nobelpriskandidat.

Leif Olsson