Lennart Williamsson berättar några minnen om Arne Selmosson och episoder från hans tid som fotbollsspelare i Götene IF med Arne som tränare.

Pojkåren

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av idrott och då främst fotboll. Det var på den tiden när vi spelade fotboll på varenda rast i skolan. Jag minns att jag alltid hade en fotboll och gymnastikskor på pakethållaren när jag cyklade iväg för att träffa kompisar och spela fotboll varhelst vi hittade en gräsplätt att spela på. Jag köpte också en tablettask som hette Alfa, men det var inte för tabletternas skull jag köpte asken utan för att i den fanns det små bilder av idrottsmän och främst fotbollsspelare och lite text var dom spelade och var dom kom ifrån. Jag minns att jag hade en bild av Arne Selmosson, "Månstrålen" kallad, som var proffs i Udinese.

Rekord-Magasinet

På den tiden fanns även den klassiska pojktidningen Rekord-Magasinet, som välkände Edwin Ahlqvist var ansvarig utgivare för, och som jag prenumererade på. Där fanns bl a artiklar om svenska fotbollspelare i Italien som ofta kom från någon lite by ute i förskingringen för att via en allsvensk klubb sedan bli proffs i någon Italiensk klubb. En av dessa jag läste om var Arne Selmosson som gjort en kometkarriär från den lilla lantsortklubben Sil i Götenes utkant via Jönköping Södra och blev proffs i den italienska storklubben Udinese. I Rekord-Magasinet fanns det på baksidan lagbilder från olika klubbar och jag minns särskilt Udineses lagbild med tio mörkhåriga sydeuropéer och i mitten en lite blek spelare med rågblond kalufs och den spelaren var Arne "Månstrålen" Selmosson. I mina drömmar såg jag mej själv gå samma väg från Rackeby på Kålland till proffsspel i Italien. Aldrig kunde jag då i min vildaste fantasi ens våga drömma om att jag ca 20 år senare skulle bli tränad av och få spela tillsammans med den levande legenden "Månstrålen", det var bara inte möjligt tyckte jag då.

Drömmen utvecklas

Under åren i Rackeby där jag spelade mej fram genom pojk- junior- B-lag och blev i tidig ålder bofast i A-laget i division V och gjorde så bra ifrån mej att andra klubbar i högre serier började bli intresserade av min talang. Samtidigt hade jag följt "Selmos" genom VM -58 där han endast fick spela den betydelselösa gruppspelsmatchen matchen mot Wales (0-0), med silvermedalj som följd och hur han sedermera flyttade hem till Sverige i mitten av 60-talet och värvades av Arne "Uno-X" Sandberg till Skövde AIK. Med Sandbergs välfyllda bensinplånbok och stora fotbollsintresse gjordes smarta värvningar som tillsammans med "Selmos" stora fotbollskunnande och skicklighet som spelande tränare gjorde att Skövde AIK vandrade upp i seriesystemet till allsvenskt kval. Matchen gick mot IFK Luleå och förlorades knappt med 1-2 och givetvis var jag en av åskådarna på ett fullspikat Södermalm. Den andra matchen gick heller inte Skövdes väg utan de blev kvar i division II.

"Selmos" som bosatt sej i Götene blev i det skedet värvad som spelande tränare till Götene IF som just vunnit division IV och tagit steget upp i trean (motsvarande dagens division ett) och gjorde nu en satsning för att etablera sej där och det blev ett väldigt sug kring klubben. Detta sammanföll med att jag hade blivit uppvaktad av ett flertal klubbar, (efter att ha varit ett "ettårsfall" från Rackeby till Kållandsö), bl a Heimer, tillsammans med min äldre bror Ingemar och var hett stoff i lokalpressen och på "spelarmarknaden", och året var 1969. På den tiden var det mycket ovanligt att man bytte klubb och inte som det är idag att man byter klubb ungefär som man byter skjorta.

Värvad på NLTs Götenekontor

Några veckor efter seriens slut, hösten 1969 så ringde Eje Eriksson, kassör i Götene. Han ville att vi skulle träffas och prata övergång och det kändes ju smickrande. Så vi bestämde en tid och Ingemar och jag åkte iväg och vi var ganska spända på vägen dit minns jag. Ryktet hade under tiden sagt att även Eie Lindström, Vinningas bäste spelare också var på gång till Götene. Då jag kände Eie genom några uppvisningsmatcher vi spelat tillsammans så ringde jag upp honom och han bekräftade att ryktet var sant. Han tyckte det var bra om vi också gick dit, då vi skulle få ett slagkraftigare lag så vi bestämde att om förutsättningarna var bra för oss när vi träffade Götene så skulle vi också skriva på.

Träffen var på NLTs kontor i Götene där Eje var lokalredaktör och spända knackade vi på. Och där satt han, min ungdoms idol Arne "Månstrålen" Selmosson. Jag minns det som det var igår och kontoret var lite spartanskt möblerat så Arne satt på en upp och nervänd papperskorg, ordföranden Ingvar Sandberg satt på en upp och nervänd drickaback, Ingemar och jag fick var sin stol medan Eje satt vid sitt skrivbord och Bosse Persson och Harald "Putte" Carlsson som också var med fick stå. Det var Bosse som förde talan medan Arne som höll en låg profil berättade lite hur han tänkt sej upplägget på våra frågor. Bosse var mycket konkret i sitt erbjudande och efter lite ytterligare diskussioner så kändes detta helt rätt för oss, så vi skrev på övergångspapperen "på stående fot" och det hela var avklarat på en halvtimma. Det ska klart sägas att det var Selmos som var den avgörande faktorn att vi skrev på och vi blev dessutom inbjudna till GIFs årsfest veckan efter för att så snabbt som möjligt få träffa resten av spelartruppen.

Uppståndelse

Först kändes det helt overkligt och det blev en väldig uppståndelse i fotbollskretsar och lokalpressen skrev artiklar så pennan glödde och första steget i min dröm var ett faktum. Själv var jag i något av ett lyckorus men faktum var att jag skulle få träna och spela tillsammans med "Selmos".

Arne som tränare

Även som tränare höll Arne en låg profil och på vinterträningen sprang vi "Bölaholmsrundan" och det var aldrig någon "blåkörning" som vi varit vana vid tidigare utan mest fartstegringar och alltid med Arne i täten. Han jobbade mycket med smidighet och spänstövningar där Arne hellre visade hur det skulle gå till än han pratade. Och när vi spelade tvåmål så fick man observant kolla in hur Arne spelade och på det sättet lärde vi oss hur han tänkte sej att vi skulle springa och spela kompletterat med några korta instruktioner ibland. Jag tror att Arne ville ge oss ett stort förtroende att lösa våra uppgifter och självklart genom att alltid hålla uppsikt på honom för det var ju alltid han som styrde det hela och genom detta blev vi också en bra lagmaskin. En instruktion från Arne kunde tex lyda: Och du Lennart spelar som du brukar och han gjorde samtidigt en bågliknande rörelse med högerarmen och då visste jag att jag från min högerytterposition skulle ner på mitten och hjälpa till inåt bakåt i försvarsläge och så fort vi erövrade bollen så skulle jag snabbt upp i högerytterposition beredd att få en smörpassning från Arne.

Arne som spelare

Arne var ju trots sina 39 år fortfarande en gudabenådad spelare som det knappast gick att ta bollen ifrån med justa medel och hans passningar var för det mesta på millimetern och hans speluppfattning var enormt bra . En hemlighet var att han höll ut armarna från kroppen som i ett skruvstäd vilket gjorde att motståndarna inte kom nära kroppen på honom, i kombination med att han täckte bollen väl, vilket gjorde att Arne nästan alltid fick frispark med sej i motståndarnas försök att ta bollen ifrån honom. Detta både han visade och pratade om vilket jag hade stor nytta av resten av min fotbollskarriär. Och tänk så många "smörbollar på läppen" som han serverade Eie, Bosse och mej som ofta resulterade i mål eller vidare i målgivande passningar eller som i Eies fall med fällning och straff som följd som Bosse alltid säkert satte i mål. Arne liksom sög bollarna tills sej på mitten och när han gjort det gällde det att vara på bettet. Genom att Arne alltid drog på sej bevakning fick ju vi andra friare tyglar och bättre ytor att jobba på.

En gentleman och auktoritet

Såväl på som utanför plan var Arne en gentleman och en stor auktoritet och det var lite av magi kring honom. Han var heller aldrig det stora ordens man och höll för det mesta en låg profil men respekten för honom den fanns där ändå. Jag kan inte minnas att jag såg Arne brusa upp och bli arg på någon även om han t ex blev hårt tacklad. Genom att det alltid skrevs om Arne som förre proffsspelaren i tidningar, programblad och att han alltid blev särskilt välkomnad på t ex bortamatcherna vilket gjorde att det kändes som vi fick ett psykologiskt övertag på våra motståndare innan matchen som kanske var nyckel till vinst. Arne hälsade ofta på domaren innan avspark vilket denne i många fall imponerades av och det förde med sej ett antal frisparkar till Arnes förmån genom att Arne bara tittade på domaren efter en förlorad närkamp.

Respekt

Som spelare hade vi en mycket stor respekt för Arne och det var knappt vi till en början vågade prata med honom annat än på tilltal, dock släppte detta successivt. I viss mån bidrog detta till att jag hade lite svårt att övertyga Arne om min kapacitet och vad jag var bra på, men efterhand så kände jag att Arne kom underfund med mina olika kvaliteter, vilket gjorde att han kunde använda mej på rätt sätt och på många olika platser i laget och jag fick möjlighet att blomma ut och känna trygghet i min roll på planen.

Höjde aldrig rösten

Vad jag kommer ihåg så höjde aldrig Arne rösten mot oss spelare och ingen annan heller för den delen och auktoriteten fanns ju där ändå . Däremot kunde han vara lite förebrående om någon gjorde ett mindre bra ingripande. Leif "Linkan" Lindqvist var ju vår målvakt då och han kunde göra de mest fantastiska räddningar men även släppa in ett och annat billigt mål. Arne kunde då säga: "Men Leif, hur kunde du släppa in den bollen"? Varpå "Linkan" urskuldande tex kunde svara". "Jag stod på fel fot" eller "Jag såg att den skulle gå in". Och då var ytterligare kommentarer överflödiga och Arne kunde inget annat göra än att dra lite på munnen.

Sammansvetsat gäng

Vi blev ett mycket sammansvetsat gäng under dessa år vilket till stor det var Arnes förtjänst och en del i våra framgångar fotbollsmässigt och som gjorde att vi etablerade oss i division III. Men vi hade ju många duktiga spelare och profiler i laget och förutom de jag redan nämnt som t ex Jörgen Zeth, Kent Claesson, Inge Ottosson, Inge "Pingis Johansson, Rune Pettersson och Harald Källgren för att nämna några och med Karl-Erik Källgren som lagledare. Arne såg gärna att spelarfruarna följde med på bortamatcherna och otaliga var de gånger vi samlades för kamratfester i klubblokalen på Västerby efter matcherna. Ofta visade Arne och Anna gästfrihet genom att bjuda hem spelargänget till familjens gillestuga med trevlig samvaro under lättsamma former i samband med någon tillställning..

Minnen från Italien

Arne var aldrig den som självmant satt och skröt om sina framgångar i Italien, men om man bad honom berätta så gjorde han det gärna på ett lågmält och intressant sätt och då satt vi med öronen "på skaft". Det kunde t ex vara en kväll på ett träningsläger eller kanske hemma i gillestugan. Jag minns särskilt på ett träningsläger i Kolboda utanför Kalmar när Kenneth "Lill-Smia" Johansson tog mod till sej och frågade: "Arne, kan inte du berätta om hur det var i Lazio, Roma och Udinese"? Arne svarade på sitt naturligt vältaliga sätt och med glimten i ögat: "Jo det kan jag väl göra om du vill "Smedja". Arne berättade då: " Ja, du vet att italienarna dom är ju helt tokiga när det gäller fotboll. Lazio hade ju värvat en brasse samtidigt med mej och de körde ut oss till stadion för att presentera oss för fansen. När vi kom till Stadion så var det tusentals personer som väntade där och de var helt vilda. Då ville klubbledningen att vi skulle säga något till fansen. Den där brassen han fattade ju ingenting och kunde inte någon italienska så jag tänkte att jag får väl säga något då, så jag sa: Vi har inte kommit hit för att prata utan för att spela fotboll. Och då utbröt vilt jubel i folkmassan". Efter så skrattade Arne själv gott åt denna berättelse. Det var så typiskt Arne, aldrig de stora ordens man men ofta med en stor portion humor.

Arne en sångare

När Arne kom i stämning så kunde han även sjunga italienska sånger och jag tyckte han hade en bra sångröst och favoritsången det var "O sole mio" som han sjöng mycket bra på italienska. Så någon kväll ibland på tex ett träningsläger så frågade vi Arne om han ville sjunga "O sole mio". "Ja det kan jag väl göra svarade Arne, men då måste jag ja ha en mick. Bosse, hämta en drickeflaska så tar jag den som mick". Bosse hämtade flaskan och så sjöng Arne "O sole mio" med flaskan som mick och fick våra ovationer efteråt.

En härlig tid

Det finns självklart mycket mera fina minnen att berätta, som jag skulle kunna fylla flera sidor i tidningen med, men jag nöjer mej med detta som egentligen bara är korta sekvenser från dessa år som för alltid kommer att finnas kvar i mitt minne. Som alla säkert förstår så var det några av de finaste, framgångsrikaste, lärofylldaste och mest minnesrika åren i mitt fotbollsliv som sträckte sej över flera decennier.

Tacksam

Jag är oerhört tacksam och stolt för att jag hade turen och förmånen att få min dröm uppfylld med att träna under, spela med och lära känna min idol, legenden och personen Arne "Månstrålen" Selmosson, som tyvärr lämnade oss alltför tidigt. Jag sänder också tacksamhetens tanke till alla övriga fina ledare, supporterar och lagkamrater under min tid i Götene IF. Utan Er så hade jag aldrig lyckats med det jag gjorde och som lade grunden till ytterligare fina framgångar för mej som spelare i IF Heimer och även därefter, såväl som spelare och som tränare i ett flertal klubbar. Under åren efter Götenetiden har jag haft och har fortfarande kontakt då och då med Arnes söner Rogher och Stefan.

Minnesmärke

Den 25 sepember kl 17.00 har jag av initiativtagaren till minnesmärket över Arne Selmosson, Fredrik Larsson, blivit inviterad, om jag vill deltaga vid invigningen av minnesmärket i Götene centrum. Därefter har jag blivit inbjuden av Kommunen att närvara vid såväl invigningen av minnesmärket som samkvämet efter i Centrumhuset för att hedra Arnes minne. Extra roligt för mej är att minnesmärket, en fotboll är utförd i kinnekullesten, då min farfar var stenhuggare i Törnsäter, Österplana. Det är mycket hedrande att bli inbjuden och givetvis har jag tackat ja och det är med stor glädje jag ser fram emot detta.

Fotbollshälsningar till alla läsare från Lennart Williamsson