Ny behandling av restless legs - Järnsprutor hjälper mot myrkrypningar
Cirka 10 procent av Sveriges befolkning har Restless Legs Syndrome (RLS) och för många av dem innebär sjukdomen ett stort lidande. RLS yttrar sig som krypande, hettande, sprittande, brännande, stickande, svidande, domnande eller smärtande känsla i ett eller båda benen, men man kan också ha symtom i armar och bål. Besvären uppstår i vila och lindras av rörelse vilket medför ett obetvingligt rörelsebehov, man kan omöjligt vara stilla. Eftersom symtomen framträder tydligast kvällstid innebär de ofta betydande sömnsvårigheter.
Man vet att alltför låga värden av signalsubstansen dopamin i hjärnan kan utlösa restless legs. Dopaminpreparat är därför ett av de vanligaste läkemedlen mot RLS idag. Men nu kan det kanske bli möjligt att ta en "genväg" vid behandling av restless legs - genom tillförsel av järn. Forskningsrön har nämligen visat att järn är viktigt vid bildandet av dopamin och en hypotes är att järnbrist därigenom kan leda till en minskning av signalsubstansen. Det kan vara en orsak till att restless legs ofta debuterar vid graviditet och är vanlig hos blodgivare och andra grupper med låga järnvärden.
- Om RLS-patienter med järnbrist skulle kunna växla från dopaminpreparat till järntillskott skulle det kunna innebära både besvärsfrihet och minskad risk för läkemedelsbiverkningar, säger Lena Leissner.
Vid dopaminbehandling av RLS förekommer illamående och gastrointestinala biverkningar samt störd sömn som de vanligaste biverkningarna. En stor del av patienterna får dessutom problem med s.k. augmentation, det vill säga att preparaten efter en tids användning istället medför ökade symtom; intensivare, med större utbredning och/eller över större del av dygnet.
- Att ge järn till RLS-patienter med järnbrist är en självklarhet för mig då det i mina ögon innebär en åtminstone partiellt kausal behandling till skillnad från den symtomatiska behandlingen med dopamin eller smärtlindrande antiepileptika/opioider, säger Lena Leissner.
Hon har tillsammans med tre svenska forskarkollegor skrivit den artikel som nu publicerats i den medicinska tidskriften Movement Disorders.