Bernt-Olov Andersson
Balladen om BIG O
Reptil förlag

I Mariestads-Tidningen skrev jag i slutet av 1970-talet en anmälan av Bernt-Olov Anderssons diktsamling Mellan hammarslag och bandbyte. Det var en säregen upplevelse ty här skrev han om stämp och kottlingar, om syll och hammarband. Bakom orden levde en man som stått på knä i blöta grunder och spikat form och som i blåsnåla höstdagar rullat ut pappbårder på hustak. Han kände tumtal och cc-mått för reglar och byggplattor och hur man skulle skränka en fogsvans - och skrev om detta.

I nästan tio år fick jag vänta på nästa bok. Han hade fortsatt med grova jobb men också hunnit vara anställd på bibliotek och stått som redaktör för en tidskrift i Gästrikland. Han tog också initiativet till en skrivarförening för unga arbetarförfattare.

Han fick pjäser uppförda och romaner utgivna. Han var brukspojke och kände brukets rytm, en ny Stig Sjödin helt enkelt, klar i stilen som Yngve Ahlenius. Jag såg småningom till att han fick Martin Koch-stipendiet. Han skrev en stor bok om Hälsinglands författare och gav ut en cd med titeln Järngrepp.

Nu har han återvänt till bruksmiljön och till det 1960-tal, då han själv kom ut i arbetslivet. Här och där finns nog mycket självbiografiska inslag i denna gobeläng om brukslivet.

Hela romanen kan ses som ett slags kammarspel i tvenne delar. Hemmet: med modern och den enarmade fadern, sonen Ola, som inte är riktigt tåld av fadern och aldrig kommit till sin rätt i skolan. Jobb har Ola fått, han står vid en av de många kanthyvlarna och sköter jobbet oftast klanderfritt men utan större engagemang. Den här tiden sökte inte arbetsledning och ägare precis försöka få arbetarna att känna sig betydelsefulla, att de var en kugge i ett maskineri, vars verksamhet skulle upphöra om dessa arbetare inte fanns.

Den anställde skulle finna sig i ledningens reglemente, utföra påvisat arbete och sen i tacksamhet ta emot en skälig lön en gång i månaden.

Hemmet känns kärlekslöst - något fattas. Modern gör nog sitt - men makarna harmonierar inte riktigt. Sonen Ola får ta stötarna, ibland får han höra att han egentligen nog inte är den enarmades ättling. Ola drömmer sig bort. Han är en av dem som inte brytt sig mycket om idrott; i stället drabbas han av de musikaliska influenserna från Amerika. Balladsångaren Roy Orbison, The Big O, blir en ledstjärna för Ola. Fast fadern tycker förstås det är skitmusik.

Också arbetsplatsen är en typ av scen, där ett annat slags kammarspel utspelar sig: spänningarna mellan de olika arbetstagarna kommer ibland till våldsamma uttryck. Att Ola låter håret växa på Beatles-vis, gillar förstås inte vissa arbetskamrater. Bli vid din läst om det så gäller din frisyr. Vid några tillfällen kommer inte bara plåtsaxen fram - också knytnävarna.

Ola är hyperkänslig. Han tar åt sig kritik när en spelning inte blir vad trion tänkt sig. Han sjunger som en get, påstår en stöddig typ av det slag som ofta satte dagordningen för vad som fick gälla på en bruksort.

Roy Orbisons ballader biter sig fast hos Ola, ty han sjunger för "såriga drömmare som behöver en plats att gömma sig på, som behöver en oas med väldoft och vackra drömmar efter ett sotbemängt nattskift i järnverket".
Sårigt nästan till det outhärdliga är också förhållandet till den enarmade fadern. Uppträdena blir hårda och orden är inte precis hämtade ur Sions toner. Att förlåta och gå vidare är stort men svårt. Ett stort svart hål blir ställt mellan far och son.

Bland jobbarna vid kanthyvlarna finns ändå de som förstår ett ungt sårigt hjärta. Vem kunde tro att salig Viktor Rydberg skulle citeras i en modern arbetarroman? där citatet lyder: "Är du dina bästa drömmar trogen, / återser dig huldran någon gång".

Det finns nog en väg ut också för Ola. Han träffar Ramona, en stockholmsflicka med tidiga erotiska erfarenheter, vinddriven och på väg ut i träskmarkerna - ändå hittar de in till varandra. Alienationen måste på något sätt kunna drivas på flykten.

Balladen om BIG O, är lättläst och oerhört autentisk. Vi som växte upp på bruksorter känner stämningen. Också vi som ägnade all ungdomstid åt skidåkning och långlöpning och förde noggranna träningsböcker, kunde inte undgå att komma förbi Vita Björn och Little Gerhard; ty det utländska var vi nog ännu lite skeptiska till (främmande språk var snobberi), även om det nu var så att nymodigheterna kom från landet där allt fortfarande var möjligt och folk skyfflade guldtackor med cementskyfflar.

Bernt-Olov Andersson blir med åren bara bättre! Många vill nog veta hur det går för Ola och Ramona och de övriga vid kanthyvlingen och på parkbänkarna. Fortsättning hoppas följa.

Pressmeddelande från: Erik Yvell