Johan Fischerström
Fischerströms resa på Mälaren
Stockholmia förlag

"Hvad det skulle hedra vårt tidehvarf, om en segelleds inrättning blef verkstäld emellan Vennern och Vettern!"
   Orden står att läsa på s 172 i nyutgåvan av Fischerströms tre dagars reseskildring på Mälaren i slutet av 1700-talet.

   Johan Fischerström tillhör indirekt vår litteraturhistoria. År 1761 blev han invald i Tankebyggarorden.
   Där fanns poeter som Hedvig Charlotta Nordenflycht, Gustaf Philip Creutz och Gustaf Fredrik Gyllenborg.
   Med fru Nordenflycht hade han en kärlekshistoria, därav hans indirekta inträde i vår svenska litteraturhistoria.
   Förhållandet blev, åtminstone från Hedvig Charlottas sida, djupt och passionerat.
   Hon var 16 år äldre och till det yttre ingen särskilt tilldragande kvinna.

   Det var sedan fru Nordenflycht flyttat ut på landet, till Lugnet, som låg vid en mälarvik förälskelsen tog fart. Fischerström fick nämligen på HCN:s rekommendation möjlighet till ett arrende under godset Sjöö på andra sidan mälarviken.

   Sjöö tillhörde greve Pontus de la Gardie. Täta blev roddturerna över från Sjöö till Lugnet. Och allt kanske gått bra om nu inte grevinnan på godset Sjöö också hyst ömma känslor för den unge arrendatorn.

   Häftiga uppträden ägde rum de båda kvinnorna emellan; och som i ett antikt ödesdrama var inom bara några månader båda kvinnorna döda.

   Genom sin obeständighet har Fischerström klandrats för skaldinnans tidiga bortgång. Dock satt han vid hennes dödsbädd på Lugnet den 28 juni 1763. Och han gav också ut hennes samlade dikter och tecknade ett aktningsfullt porträtt av henne i S.L. Gahm Pehrssons Svenska galleriet.

   Johan Fischerströms kunskaper om Mälaren var kanske inte så stora men han var beläst, och som eklektiker skicklig; han rörde sig alltså med ett urval av lånade kunskaper och idéer.

   Hans egentligen fysiska upplevelser av Mälaren var, förutom att han en tid var arrendator under godset Sjöö, en tredagars resa med båt på sjön år 1782.

   Han hade lärt av Linnés iakttagelser och sätt att teckna ned dessa upplevelser av berg, träd, fåglar, djur, folk.
   Upplysningstidens anda levde han i och mälarstädernas situation bekymrade honom, liksom han såg att mycket kunnande på den rena landbygden inte togs tillvara.

   I vår tid skulle han ansetts som en spetskompetent person. Det han upptäckte var att det saknades en bärande idé. Det som fanns av tillgångar användes inte. Medicinalväxter köptes in från utlandet, trots att det fanns i riklig mängd i vårt land. Frukt och bär togs inte till vara. Man kunde ingenstans ifrån köpa plantor. Trögheten utbredde sig till ren passivitet. Handelstvånget, systemet med stapelstäder gjorde förstås sitt, det var ett effektivt hinder för uppstädernas fria sjöfart.

   Man kan säga att han såg som många i våra dagar att man inte använder sig av handeln med öst i rikare motto. Baltikum utnyttjas inte i den utsträckning det borde.

   Fischerström vände sig mot att svinen gick ute fritt, och att man inte i högre utsträckning tämjde älgar. Han tyckte att premier skulle utgå för detta ändamål.

   Hans genomgång av fåglar är intressant. Fiskgjusen bär här namnet Fiskblinkaren; i Norge berättar han, att man steker med bästa smak kråkan. Lommens skinn beredes ofta till vintermössor. Björktrastens läte ger han följande kärleksfulla omdöme: "som vårtiden fägnar oss med sin vackra sång".

   Ingärdslingar av barkad asp lär länge stå emot röta; och av häggens bär gives det skönaste vin.

   Pilen gör han en lång utläggning om med en kommentar, sen han beskrivit att den med fördel av korgmakare användes som band till träkärl men att det i övrigt inte värderas mycket: "Gud vet hvad inhemskt vi värdera i Sverige".

   I Yttergran på Brunnaskog finnes blyerst, som med fördel kunde användas till ritpennor, och oglaserat taktegel, "förut öfverstrukit med kimrök och tjära, blir så godt som det glaserade, när finstött Blyerst siktas deröfver".

   Stig Claessons bok från 1968, Vem älskar Yngve Frey? har förstås en föregångare i verkligheten, ty det svenska åkerbrukets historia börjar just med Yngve Frey, som bodde i Gamla Upsala, där han uppbyggde ett ryktbart avgudatempel och lade under sig stora jordegendomar.

   Som den framsynte realpolitiker Fischerström är ser han med missmod bakåt i tiden, den tid då regerande herrar och usla politiker ansåg att folk borde vara fattiga och hållas i tvång. Nu är en ny tid, upplysningstiden hade sina förespråkare - men förstås också sina motståndare, som ville ha allt att bli vid det gamla. Han ser hur tillbakahållet och outnyttjat landet är. Han levde också på en tid när godshanteringen var usel, det kan man också läsa om i Petra Söderlunds avhandling Romantik och förnuft (Gidlunds). Då som nu var det ett aber när det gällde att skaffa jobb till landsbygdens folk, i synnerhet under den mellantid när inte jordbruket tarvade så stora insatser. Han menade också att Arbetshus skulle inrättas. Befolkningen skulle lära sig nya ändamålsenliga hantverk så att de slapp gå efter vägarna och tigga så fort det blev ett nödår. Förädlingen av lantmannavaror skulle vara ett nyttigt medel för att överbrygga konjunktursvängningar.

   Också pålagan av skjuthåll vände han sig emot. Det tog mycken kraft från jordbruket, när hästar, kanske under den viktigaste brukartiden, skulle användas för skjuts mellan olika gästgivargårdar och stationer.

   Johan Fischerströms bok tarvar en viss tid för att ta sig igenom. Men ett utmärkt ordregister ger många nya belysningar på ord som man dagligen använder utan att mycket referera däröver.

Erik Yvell