Mina dagsverken
Lars Furuland
LaGun förlag

Lars Furuland mötte jag första gången personligen på Vara folkhögskola. Han hade gjort en intressant undersökning i Skaraborg om länets amatörskrivares vedermödor.

Hans arbete mynnade ut i en intressant rapport, som tål att läsas än fast den kom för mer än 30 år sedan. En antologi gavs också ut och nu i efterhand kan man konstatera att åtminstone två av antologins medarbetare belönats med Landsbygdens författarstipendium.

Lars Furulands far, Gunnar, var min folkhögskolerektor vid folkhögskolan i Malung. Fadern gjorde sitt sista arbetsår vinterkursen 1963-64. "Man lever så länge man lär", var hans ålderdoms valspråk.

I minnesboken berättar Lars Furuland om Vilhelm Mobergs besök på skolan den 7 och 8 oktober 1963.

Föreläsningsföreningens ordförande Sam Ljungdahl hade fört en envis kamp för att få Moberg till skolan; Moberg var bosatt i Mellaneuropa för att söka källmaterial till en bok om digerdöden. Ljungdahls envisa kamp resulterade i att Vilhelm Moberg kom och höll ett inspirerande tal om utvandrarromanerna. - Du var en envis djävel, jag kommer, hade Moberg slutligen svarat efter en serie av brev och telefonsamtal.

Föreläsningen började med att Moberg tappade sina föreläsningspapper i golvet och stor som han var fick han ett snärj att få ordning i manuset. Nåväl, föreläsningen började och efter några sidor yttrade han inåt sig själv eller som en sorts teaterviskning, "här kom papperet jag skulle börjat med".

Några år senare hörde jag Vilhelm Moberg tala i Nås kyrka i samband med att han förärats Ingmarsstipendiet, den gången hittade han inte lysknappen vid predikstolen; prosten fick kliva upp som en figur ur en dikt av Ragnar Thoursie och hjälpa den välväxte författaren tillrätta.

För oss som var elever under Gunnar Furulands rektorstid är den här bokenen utmärkt repetition om bondstudenten som blev folkhögskolerektor. Nu finns också en tjock bok innehållande de brev som Gunnar och blivande hustrun Sigrid växlade mellan sig åren 1921-26.

Det vi elever mest visste om Furuland var att han var utsatt för nazister i grannskapet, vid ett tillfälle gick det så långt att blodvite uppstod.

Gunnar Furuland var ingen kompromissernas man. Något som Lars ibland kände av. Det var inte alltid roligt att sitta med när fadern alltid var en av dem som det fordrades skulle yttra sig.

Den som inte lärde sig malungsmålet betraktades om inte med förakt så med misstänksamhet. Själv råkade jag ut för en verkstadsarbetare, som skulle byta däck på min bil, och pratade ett helt obegripligt mål. Han hånflinade åt mina omfrågningar. - Däcken kom i alla fall på - och besöket resulterade i att jag framgent inte längre tankade min bil vid den macken!

Lars Furuland lärde sig förstås malungsmålet av infödda kamrater. Han insåg skillnaden i uttryckssätt mellan dialekt och riksmål; talspråket låg närmare tungan än riksspråk och skriftspråk. Därför förstod han genast framgången för Birger Norman med diktböckerna på ångermanländska.

Skolan gjorde utfärder, fadern var ju en stark nordist, och en resa gick till nationalskalden Bjørnsons residens Aulestad. Änkan Caroline levde ännu och hon intresserade sig för den lille pilten Lars. Hon sporde efter hans namn och eftersom Lars försetts med en namnskylt på tröjan så svarade han Nobelprisänkan: "Det kan du själv läsa på lappen!"

Att Lars Furuland intresserat sig för arbetardiktarna kanske kan ha sin orsak i att han tidigt såg hur lärarna mera la sig ut för de studiemotiverade eleverna. Också det kan ju få en bumerangeffekt, där kan man tänka på Sandvikens Bernt-Olov Andersson som hade BC i svenska.

Lars Furulands väg till universitetet i Uppsala är dråplig att följa. Efter realexamen i Malung kom han till Karlstad, där han gick latinlinjen. En lärare som bl a varit körledare på västgötaslätten Natanael Fransén hörde till de mera färgstarka och egensinniga. Han tyckte att Martin Luther burit sig brottsligt åt då han ställt sig på furstemaktens sida när det stora bondeupproret utbröt. Kanske hade också en sådan information en viss betydelse för Furulands fortsatta inriktning.

1948 kom Lars Furuland till Uppsala. I Vretgränd hyrde han ett trångt litet rum, där toalettfrågan var det stora bekymret. Alla lägenheterna hade en flyttbar tunna under toalettstolen: "Med en lätt rysning minns jag fortfarande, när vår trapp blev nedsmord genom att tunnan läckte eller skvalpade över".

I Uppsala träffade Lars sin Doris - hon studerade till sjuksköterska - och till reglerna hörde att föreståndarinnan gärna ville, om personliga förändringar uppstod, se fästmannen. Men den friargranskningen befriade Doris fästmannen ifrån. Ett stor hyllning ger han sin hustru, ty han konstaterar: "Något föredöme som jämställd make har jag dessvärre inte varit".

En del profiler nämns också i boken, bl a skallmätaren Bertil Lundman (1899-1993). Min svärfar Sven Danell var personligen bekant med honom, och om Lundmans bravader talades det ganska ofta. Min hustru, som var elev på sjuksköterskeskolan, mötte Lundman som patient och hon presenterade sig som dotter till SD. Bertil Lundmans svar kom blixtsnabbt: - Det syns på käken!

Victor Svanberg var professor för dem som studerade ämnet litteratur vid universitetet. Om honom och Gunnar Tideström berättas en hel del både angenämt och mindre smickrande. Intriger hör förresten alla arbetsplatser till. Svanbergs avhandling om Viktor Rydbergs Singoalla och skrift om Den siste athenaren, där han inte väjde för att diskutera Rydbergs homoerotiska läggning, hade uppfattats som mycket kontroversiell och kostade honom en professur i Rydbergs egen stad, Göteborg.

Också mellan Gunnar Brandell och Sven Delblanc fanns spänningar; Lars Furuland tillhör dem som insett Delblanc stora förtjänster och han anser att denne gjorde en liknande klassresa som många av arbetsförfattarna: "från rena bondenöden på faderns famn i Kanada till universitetsundervisning i Uppsala".

Under sitt provår som gymnasielärare mötte Lars Furuland en del lärare som hamnat på fel plats i livet.

Dråpliga saker kunde hända under föreläsningsturnéer. En gång blev han logerad på hotell Saga i Borlänge. Rummet var utkylt och han ringde ned på portiern. Furuland hade ställt dörren på glänt, då dök ur korridorens dunkel en kvinna upp och sporde: - Ärè brännvin på gång?

Vid ett annat tillfälle då han skulle med en kollega till Borlänge för att framlägga provuppgifter för studerande missade herrarna att kliva av i Krylbo och fann sig snart befinna sig på ett norrlandståg. På stationen i Borlänge stod bildningsrådet, som lovat bjuda på lunch. Det blev att ta taxi från Ockelbo.

Med tomma magar fick de efter skrivningen återvända till Uppsala och någon ersättning för den svindyra resan med taxi vågade de sig inte på att framlägga. De fick bita i det sura äpplet.

Till Bertil Olssons folkhögskola i Skinnskatteberg ställdes resan en vinterdag med snö och isbark. Kupévärmaren hade slutat fungera men han försågs med en filt och satte stolsitsen på högsta värmetal. Åtskilligt varmt blev det under professorstjärten. Också hemresan företogs med samma värmeproblem. Furuland skriver: "På morgonsidan nästa dag vaknade jag upp ur en dröm att jag låg på vassa knappnålar. Den omtänksamma hustrun synade mina bakre regioner och konstaterade allehanda rodnader, men värst av allt en jättelik brännblåsa på högra skinkan. Trycket hade ju varit störst på den sida där jag skötte gaspedalen."

Nu fick han användning för ett av Pelle Holms bevingade ord: Nu är det kokta fläsket stekt.

En tröst i bedrövelsen var ändå att hans då nyss pensionerade hustru varit avdelningssköterska på just brännskadeavdelningen på Akademiska sjukhuset. En lång tid fick han sedan äta lunch vid gående bord.

Mindre trivsamma krämpor har drabbat den timide professorn på senare år. Dessbättre befinner han sig ju på en jordisk ort, där de bästa av specialister på diverse svårstavade åkommor lär förekomma.

Lars Furulands sinne för livets krokiga komik lyser fram på sida efter sida. Tryckfel kan ju ställa till det. Oftast får det komiska effekter. Själv råkade jag ut för att avskriva en dikt fel av Heine; där det skulle stått koppen, råkade jag skriva "och räckte älskvärt kroppen med téet till herrn baron". Det fick min handledare, Carl Cederblads dotter Carin att utbrista: "Där ser vi vad den mannen sitter och tänker på!"

Sin hatt fick Lars Furuland på en avhandling om statarna och Ivar Lo-Johansson. Vad Lo-Johansson betydde för andra författare i vardande är ännu inte utrett, men Furuland visar på t ex Åke Wassing, vars Slott där i dalen ännu står kvar i Bollnäs. När jag var där och öppnade dörren slank en svart katt ut, och någon av poeterna Bernt-Olov eller Stig Andersson sa: - Det kanske var Åke!

Lars Furuland hade många möten med Lo-Johansson - ändå kanske det stilistiskt är mera Jan Fridegård han hyllar. Och bland dennes noveller är det Kvarnbudet han prisar, där kan nämnas en annan författare, som tillbringade år på Ulleråker, nämligen Gösta Höglund, också skrev en liknande historia i samlingen Svar i plågan, där den utarbetade grovjobbaren, Göransson, en dag befinner sig petad ur arbetslaget som lägger om slipers efter järnvägen.

En rad namn ur den litterära bekantskapskretsen skymtar fram, Ragnar Oldberg, Sigvard Cederroth, Erik Gamby, Elsie Johansson, för att nu nämna några som inte direkt varit inblandade i arbetet på institutionen.

Ett stort arbete har Lars Furuland lagt ned på barnboken - och här framkommer en hel del motsättningar mellan Mary Ørvig och Lennart Hellsing i Barnboksinstitutets styrelse.

Lars Ahlin var en annan författare som Furuland kom i nära kontakt med. Ahlin hade svårt "att acceptera andra perspektiv på sitt författarskap än sina egna". Och Furulands studiekamrat och kollega, Ture Stenström, såg nog Ahlin som en besserwisser.

Mina dagsverken, är en rik och finurligt skriven bok, där jag förstår att den klipska dottern Gunnel, som var min klasskamrat på BHS för 20 år sedan, nog slipat till de humoristiska vändningarna så att de fått det rätta bettet. För kollegor till Furuland är detta förstås en intressant bok för att de här får bekräftat att intriger minsann förekommit också tidigare bland lärt folk där olika viljor ska baxas till förening. Själv har jag läst boken mera som en fortsättning på folkhögskolestudierna. Här har vi en man som kämpat för att belysa arbetarskrivare och dessas präntande på vita ark för att visa på det folk som i kallblåst och hetta kämpat vid barkspett i skog och tusengradig hetta på järnbruk. Folk som aldrig mötts av tackord eller fallskärmar, men där sparklappen legat nära till hands om ett förlupet ord fallit eller en stubbe kapats för hög.

Lars Furuland, professor i litteratursociologi, bevisar i denna minnesbok att han minsann inte satt sig på någon hög sågkubb man lätt kan trilla i backen från. I vissa partier är han lika humoristisk som Pelle Molin i Kams och Birger Vikström i Den beryktade palten.

Han ger i boken upphov till stor munvidgning - och kanske rent av en längre rundtur i jämmerdalen.

Erik Yvell