En ny resurs i det svenska försvaret
De tar sig fram överallt, har stor transportkapacitet och behöver inga hamnar. De tre svävarna som FMV i veckan lämnade över till Försvarsmakten har många användningsområden, inte minst vid civila räddningsinsatser.
När isen ligger decimetertjock runt Sveriges kuster kan sjötransporter bli ett problem inom försvaret. Isen kan vara för tjock för att brytas av tross- eller stridsbåtar, men för tunn för att bära hjulfordon. Då är svävaren idealisk, eftersom den är okänslig för om isen bär eller brister.
Svag is är inte det enda läget när en svävares egenskaper är unika. Farkosten är idealisk också för träskmark, samt inte minst i långgrunda vatten, där vanliga båtar inte tar sig fram. Med svävaren kan trupperna transporteras genom grunda och svårnavigerade skärgårdar och ända upp på land.
Svävarna ska utföra samma typ av transportuppgifter som försvarets Lätta Trossbåtar och Stridsbåt 90. Främsta uppgiften blir således trupptransport. De tar upp till 50 soldater/passagerare, vilket kan jämföras med Stridsbåt 90 som rymmer upp till 16 personer. Svävarna kan lätt ställas om till godstransport och då lasta en Bandvagn 309 eller en 20-fots container.
På Försvarsmaktens uppdrag gick FMV under våren 2005 ut på upphandling av nya svävare. Fyra anbud kom in, varav ett, från engelska Griffon Hovercraft, uppfyllde alla skall-krav inom den förutbestämda kostnadsramen.
Av kostnadsskäl har ambitionen varit att svävarna ska genomsyras av standardlösningar så långt det är möjligt. Men eftersom det alltid rör sig om mycket små serier byggs svävare så gott som alltid efter kundens önskemål, så också de tre svenska svävarna.
De tre svävarna blir de första fartyg i Försvarsmakten som vid sidan av militära regelverk också byggts efter specifika, civila klassningskrav. I detta fall har klassningssällskapet Lloyds Register of Shipping varit inblandade för sin stora erfarenhet av just svävare.
Efter fullgjord utprovning samt genomförda utbildningar av förare och tekniker, har nu FMV överlämnat svävarna till Försvarsmakten. Alla tre kommer att ha sin utgångspunkt från Amfibieregementet Amf 1 på Berga.
Vid sidan av transportuppgifter på hemmaplan kan det bli fråga uppdrag i samband med internationella insatser. Vid behov är det också tänkt att svävarna ska kunna utgöra en resurs för det civila samhället. Inte minst vid räddningsuppdrag kan de fylla en unik funktion eftersom de kan operera oberoende av vattendjup och lätt kan ta ombord människor.
Fakta Svävare 2000:
- Leverantör: Griffon Hovercraft
- Motor: Två 20-liters Iveco-dieslar. Släpper endast ut 3 gram nox/kWh,
- vilket är hälften så mycket som gällande civila miljökrav.
- Effekt: 2 x 1.000 hk
- Marschhastighet: 35-40 knop med full last. Maxhastighet cirka 50 knop olastad.
- Räckvidd: 500 km med full last.
- Längd: 22,5 meter (svävande).
- Bredd: 11 meter svävande. 9,5 meter avstängd.
- Lastkapacitet: 11 ton.
- Totalvikt: 39 ton.
- Elsystem: 24/400 volt. 24 kVA.
- Övrigt: Värme- och luftkonditioneringssystem i både styrhytt och lastrum.
Så fungerar en svävare:
Svävare färdas drygt en meter över marken eller vattenytan. Detta sker med hjälp av en luftkudde som bildas av ett övertryck mellan farkostens undersida och underlaget.
Tack vare luftkudden minskas friktionsmotståndet avsevärt, vilket möjliggör höga farter med rimlig maskineffekt. Tillförseln av övertrycksluft till luftkudden sker via lyftfläktar på farkostens översida.
Genom fyra stycken fläktar pressas luften ner under svävarens skrovbotten. Där fångas den upp av flexibla gummikjolar. Trycket som då skapas trycker farkosten uppåt.
Akterligt monterade ställbara propellrar, drivna av huvudmotorerna, skapar den kraft som driver svävaren framåt. Styrningen sker med luftroder bakom dessa, samt ibland även med bogpropellrar (finns ej på Svävare 2000).