Släktforskningen visade att namnet "Lars" har en lång tradition hos familjen Wikström. När Annelie Storm från Lidköping besökte sin morbror Lennart i Larv startade hennes intresse för släktforskning. Annelie började släktforsa i maken Jörgen släkt då hennes syster skulle påbörja släktforskning på deras gemensamma sida. Namnet "Lars" har visat sig gå i arv i många generationer. Annelie och Jörgens son Ebbe är nog inte medveten om vad Lars-namnet förpliktigar, tids nog hinns detta med.



Hemma hos Jörgen och Annelie fanns sedan tidigare kort och gamla dokument, kontrakt mm som sparats under åren. Dokumenten är gamla och sköra, många från 1800-talet. Nu när släktforskningen kom igång plockades kartongerna med dokument och fotografier fram - dessa handlingar fick nu ett värde och pusselbitarna föll på plats.

På Internet hittade paret information om Jörgen farfars farfar Lars Magnus "Manne" Wikström som var fiskare/lots och prickhållare vid Hönsäter och bodde på torpet Viksnäs. I en intervju som gjordes på 1940-talet av folklivsforskaren Märta Tamm-Götlind beskrivs livet på Viksnäs. Folklivsforskningen som gjordes av Märta Tamm-Götlind på 1940-50-talet beskriver livet på både gods och torp och denna finns tillgänglig på Kinnekulle Hembygdsförenings hemsida.



Annelie kontaktade hembygdsföreningen och ett besök hemma hos Annelie, Jörgen och sonen Ebbe ordnades. De gamla dokumenten och korten lånades av föreningen och scannades av. Nu växer historien om torpet Viksnäs i Hällekis fram och delar av detta publiceras på hembygdsföreningens hemsida www.kinnekullehembygd.nu.

På Wiksnäs, ett stenkast från Hönsäters hamn och där cementfabriken låg fanns stugan. Det är en plats som det bott "Wikströmare" på under flera generationer. Stugan revs 1929 i samband med fabriksbyggets planering. Det kan i detta sammanhang också nämnas att den gamla boplatsen låg strax intill den gamla cementfabriken och var "grannar i fyra decennier".

Lars Wikström flyttade troligen dit på 1850-talet. Lars Wikström hade torpet under greve Hamilton. Han skulle lämna all fisk i arrende och fick inte sälja fisk, endast behålla fisk i det egna hushållet. Herrgården sålde fisk till staden och i bygden.

Fiskaren band själv näten med hjälp av barnen. I regel vävdes alltså allt hemma, men bomullsgarn måste ju köpas, och huvuddukar ibland.

För att få litet biförtjänst var Lars Wikström också lots och prickhållare. För detta hade han 48 kr om året. Han hade 17 prickar att underhålla och fick själv forsla hem virket från skogen till dem. Det var inseglingsprickarna han skulle hålla i ordning, och kom det främmande fartyg, skulle han hjälpa dem i hamn eller lotsa dem till Lidköping, Karlstad eller Mariestad m.m. Var båt som lotsades ut eller in betalade 50 öre. Efter 51 års tjänst fick Lars Wikström för detta arbete Patriotiska Sällskapets medalj.

En liten biförtjänst för Lars Wikström var, att vintertid ta upp is till herrgården efter en dagspenning av 50 öre. Denna dagspenning steg senare till 75 öre. På Manne Wikströms tid fick han 1 kr för styck, då han lotsade. 1875, "då han tog prickera", dvs. blev prickhållare, fick han för detta arbete 60 kr per år och 5-10 år senare, alltså på 1880-talet ökades lönen till 70 kr. Man tog arbetet för fem eller tio år med tryckt kontrakt.

1873 såldes Hönsäter av Hamiltons. År 1874 tog Lars Wikström fisket av Hellekisbolaget. Wikström fick då bruka torpet själv mot 20 pund fisk året för arrendet Häst fick lånas på herrgården eller av torp mot betalning då.
På våren fick de mycket nors. På vintern fiskade man lake med ryssjor. Om sommarn kunde de salta fisk ibland, gädda eller sik egentligen. Fisken rensades och saltades litet, hängdes upp på snören eller kvistar i solen. Den torkade fisken kunde sedan halstras på glöden i den öppna spisen eller kokas eller till och med ätas som "speke".
Lars Wikström hade haft bara fisket och varit lots och prickhållare. Men sonen Manne Wikström hade också kalkbränning från 1875. Torpet skötte Manne på nätterna.

En tur mellan Hönsäter och Karlstad kunde räcka i tre veckor, om vädret var dåligt och vinden olämplig. Det kunde ta 14 dagar och 3 veckor fram och tillbaka till Göteborg. Det var 8 mil till Vänersborg.

Fiskarens lantbruk

Mor i gamle Lars fiskartorp hade ibland 3 kor över vintern och 5 får. Snickarenn och smeden hade ko men sällan får. Alla torpare hade får. De måste ha egen ull, för att slippa köpa till kläder, ty de hade intet att köpa för.

Varje höst slaktades 5-6 får och 2 grisar, och någon gång ett nöt. Man sålde aldrig en kalv, och ingen ville köpa heller.
Sjöfoder togs i augusti och september. Man lät det stå bra länge, för det blev rörtopp då eller vasstjes, som användes till bolster.

Höns och gäss hade de i hemmet. Det passade bra med gäss intill sjön. Varje höst slaktade de 12-14 gässlingar. Vid torpet fanns äpple och körsbärsträd. Frukten torkades i ugnen.

Helger i fiskarhemmet

Julklappar eller julgran förekom inte i hemmet, men julhögar som innehöll lite småbröd till högtiden delades ut. När far kom hem från sjön doppades det i grytan och senare fram mot kvällen var det lutfisk och potatis. Svinhuvudet stod framme hela helgen och det skars av på julafton. Vid jul åt man på porslinstallrikar. Risgrynsgröt med kanel och socker var också en jultradition.

På juldagen blev det julotta, natten mellan juldagen och annandagen gick ungdomen med stjärna, det var bara pojkar. Utanför hemmen stod ungdomarna och sjöng.

Påsken

"Frimånda - asketisda - dummer onsda - skär torsda - långer freda - påske-lörda." Påskeldar förekom även på denna tiden och det sköts mycket, det var påsakärringarna som skulle skrämas. Ägg skulle ätas och detta var obegränsat.
Sista april då eldades det i valborgselden

1 maj skulle de "sätta stjälk i bena" många ägg åts för att benen skulle bli starka. Ägg och litet starkt skulle de vara. Äggen koktes.

Annelies initiativ att kontakta hembygdsföreningen gör nu att fler kan få ta del av denna historia. Kanske kan detta också medföra att några andra hör av sig och får svar på funderingar som finns. Annelies och Jörgens forskning fortsätter och samarbetet med hembygdsföreningen har bara börjat.

b Märta Tamm-Götlinds Folklivsforskning 1940-50 talet.

Text: Lena Brodin
Foto: Freddie Wendin