Historieforskningen har ofta beskrivit Sveriges väg till demokrati som lugn och sansad, präglad av kompromissvilja och samarbete mellan över- och underklass. Men också i Sverige utspelade sig många våldsamma sociala konflikter. Från 1830-talet och cirka hundra år framåt förekom en serie hungerupplopp, revolutionsförsök, strejkvågor och kravaller. En av de viktigaste striderna stod om jorden på de skånska godsen. Om den har historikern Magnus Olofsson skrivit en doktorsavhandling som han lagt fram vid Lunds universitet.

Striden har kallats den Tullbergska rörelsen efter den självlärde advokaten Samuel Tullberg. Det var han som åren 1867-69 förde de jordlösas talan och krävde att de skulle få tillbaka den jord som de ansåg hade stulits ifrån dem av godsägarna.

Det var sammanlagt mer än ettusen upprorsmän som försökte få äganderätten till jord vid ett tjugotal skånska gods, bland andra Barsebäck, Ellinge, Högestad och Christinehof. De hävdade att många arrendegårdar inte tillhörde de oftast adliga godsägarna, utan istället arrendatorerna eller landsbygdens jordlösa proletärer. I ett och ett halvt år rasade jordäganderättsstriderna: i domstolar och press och i riksdagen med stöd av de demokratiskt sinnade radikalerna. Det förekom mordförsök, mordbrand, husockupationer och skottlossning. Myndigheterna fick flera gånger ta hjälp av armén för att hindra öppen revolt.

- När striderna upphörde hade ingen av inblandade lyckats få rätt till en enda liten jordlapp, istället vräktes många arrendatorer. Nederlaget var fullständigt, säger Magnus Olofsson.
Han arbetar som föreståndare på Arbetarrörelsens arkiv i Landskrona och Centrum för Arbetarhistoria. Det var hans intresse för den lilla människan som styrde valet av avhandlingsämne.
- Tullbergska rörelsen är den största striden om jordäganderätt i svensk historia. Den är ett viktigt kapitel också i det skånska godsväsendets historia, inte minst med tanke på de ofta infekterade relationerna mellan godsägarna och deras underlydande, menar Magnus Olofsson.

Trots att rörde sig om ett stort organiserat uppror har det nästan glömts bort i den akademiska historieskrivningen. Med avhandlingen försöker Olofsson nu lyfta fram rörelsen i ljuset igen, förklara hur deltagarna resonerade och varför de, när Sverige stod på randen till att bli ett industrisamhälle, valde att ge sig på en så hopplös strid om rätten till jorden.

- De hade en sak gemensamt, vare sig de var arrendatorer eller jordlösa: de var offer för agrarkapitalismens frammarsch. Godsägarna rationaliserade, många arrendatorer vräktes och jordpriserna pressades samtidigt som befolkningen stadigt växte. Deltagarna i rörelsen var väl medvetna om processerna - och kände att de måste skaffa jordäganderätt nu, eller för alltid förbli jordlösa. Emigration eller fattigdom hotade och framtiden var osäker.

Tullbergska rörelsen innebar en svidande uppgörelse med roffarmentaliteten hos samtidens makthavare. Kung, godsägare och myndigheter hade konspirerat mot upprorsmännen och berövat dem deras jord, till skillnad från "förr i världen" då det hade det funnits goda kungar och godsherrar, hävdade rörelsens deltagare - en typ av tankar och föreställningar som legitimerade deras kamp och ibland våldsamma metoder.

Pressmeddelande från: Lunds universitet