Anna Bohlin
Röstens anatomi
h:ström

Klara Johansson, Selma Lagerlöf och Elin Wägner nagelfars ordentligt av litteraturvetaren Anna Bohlin i denna studie på 441 sidor. Här får man en spännande redogörelse för hur rösträttsrörelsens kvinnor ställde frågan på sin spets. Först 1921 fick ju svenska kvinnor äntligen politisk rösträtt.

Mest spännande tycker jag genomgången av Elin Wägners roman Silverforsen känns. En rad idag rätt glömda tänkare från förra seklets tidiga år presenteras; Perkins Gilman är en i raden, men hennes feminism tycks ha baserat sig på den vita, anglosaxiska, rasens överlägsenhet. Moderligheten diskuteras, liksom den ännu tabubelagda sexualiteten. Ellen Key hade sett moderligheten som en samhällsomdanande kraft. Wägners roman presenterar ett äktenskap som går snett, då kvinnan finner en älskare och nu hotas av sin man, som tänker döda henne och barnet om hon inte upphör att träffa sin älskare. Och en replik lyder: "Han skonade mitt liv och mördade mig på en gång". Det äktenskapliga samlaget har blivit för henne, att "fly från sin kropp och lämna den som ett andelöst beläte åt den, som icke har ens hjärta". Det är således den gamla ordningen: den enas livslycka, riskerar att lägga den andras liv i spillror.

Svår var förstås den sociala sidan för många kvinnor. De kunde ställas på bar backe. Men Silverforsen är inte bara en roman om passion i den kristna bemärkelsen att oskyldig, av kärlek, underkasta sig lidandet. Här gäller det lidandet i lidelsen. Otron eller lidelsen har ett högt pris: "Sedan jag träffade honom (den andre) är det otänkbart för mig att reagera som kvinna mot någon annan". Det här är en knut som många terapeuter som sysslat med parrelationer försökt bända upp. Ett snedsprång sätter alltid ärr i själen.
Naturligtvis ställs allt detta i relation till vad lagen, den kristna, säger, lagen tycks inte förankrad i kroppen.

I romanen förekommer förstås också en man, som man inte mycket räknar med, det är dödgrävare Lundin. Han vänder sig mot att en biskop inte tagit itu med arbetarnas bostadsfråga och menar att även sjuka kroppar kan vara "levande bostäder för Guds ande".

Erotiken fördes ofta undan eller förbigicks i en torr passus. Den nygifte och kyske Karl-Artur i Lagerlöfs Löwensköldtrilogi avbryts i sin bön av en uppasserska med orden: "Det är minsann inte tid att bedja nu, ropade fru Ryen och ruskade honom i armen än en gång. Om inte magister Ekenstedt skyndar upp till Anna och visar henne, att ni älskar henne, såsom en man skall älska sin hustru, så får vi i morgon dag leta efter henne i någon vak i Dalälven".

Klara Johansson (1875-1948) var en skarp essäist. Mot Skara domkapitels uttalande av kvinnliga präster reste hon sig under biskop Hjalmar Danells tid, hon tyckte motståndet började "bli monotont".
Sexuella förhållanden mellan kvinnor var sedan 1865 formellt straffbart, även om lagen inte tillämpades mer än i några få fall och då först strax innan den avskaffades, 1944. Om kvinnans frigörelse och rätt till sin röst och sin kropp handlade mycket hon skrev. Diskussionen om mannens och kvinnans olika roller kunde bli hårdför. Man reagerade mot att Otto Weiniger gick så långt att han hävdade att kvinnans enda egentliga längtan (bortom alla självbedrägerier) och enda existensberättigande var samlaget - samlaget i allmänhet, oavsett om det involverar henne själv eller inte. Man kunde gå så långt att man påstod att kvinnan endast var ett nödvändigt ont för att den mänskliga rasen inte skulle dö ut.
I dessa yttersta dagar diskuteras äktenskap och vigselrätter; i Platons Symposion, den västerländska kulturens första stora verk om kärleken, behandlas uteslutande kärlek mellan män.

I Våra ord, står det att politik betyder att det är något som angår staten, vilket väl kan kallas "offentlig angelägenhet". Klara Johansson ger indirekt begreppet en oväntad definition: "offentliga angelägenheter känns igen på att de beständigt omges av knot, protester och rop om ingrepp".
Hur såg hon då på nödvändigheten av litteratur? Jo litteraturens uppgift var förmågan att frambesvärja liv!
Hon tillhörde också dem som såg den ångermanländska Alfhild Agrell som en röst och en fladdrande låga, hon beundrade Agrell i dödsrunan över henne.

I vår egen tid betyder auktoriteter mycket. Klara Johansson såg det på sin tid som ett olösligt moraliskt problem. Hon skriver: "Jag ryser som inför en barbariskt blodig kulturceremoni vid att beständigt se nya offer för vår lusta smyckas med berömmelsens törnekrans".
Den offentliga personen har kommit att fungera som en vara på en medial marknad, hon kan betraktas som en fetischerad vara, ett "offer för vår lusta".
Hon vände sig också mot det som kan uppfattas som föreläsningstyranni. Hon ironiserade om detta "ändamålslösa bruk av talorganen genom vilket kulturmänskligheten tillkännager sin fortfarande oförmåga att dra konsekvenserna av Gutenbergs uppfinning".

En bok av detta omfång och med sina många vinklingar och utvikningar kunde med stor rätt fungera som en referensbok för studiecirklar, som tittar bakåt för att förstå samtiden och där man t ex läser Elin Wägners roman Silverforsen eller gör en återblick på Selma Lagerlöfs sista böcker eller Klara Johanssons essäer. Det som är idag har inte alltid framstått som självklarheter.

Erik Yvell