Rodderskor på Stockholms vatten
Red. Christine Bladh
Stockholmia förlag

Båtlänningar och färjeställen har förekommit vid alla landets floder och större sjöar.
Enkla broar som flöt på flottar förekom här så sent som in på förra seklet. Idag finns bara två flottbroar kvar, båda i Gagnefs kommun i Dalarna; endast med en grov generalisering kan man kalla en av dem för flottbro, då den idag vilar på stora pontoner och upphöjningen för det tidigare förbiflytande timret är borttagen (till de flesta bilisters glädje).
Roddare och rodderskor har funnits i mindre omfattning vid sjönära större städer - i Stockholm har verksamheten varit organiserad sedan 1500-talet. Per Anders Fogelström lämnade uppgifter om att roddartransporter i Stockholm förekom så sent som till Första världskriget.

Då hade de fasta turerna för persontransport emellertid försvunnit. Verksamheten var nog mest förekommande från slutet av 1700-talet till 1880-talet. Några gondoljärer var de inte precis dessa roddarmadammer - men inte för inte kallas ju Stockholm Nordens Venedig.

1591 kan man återfinna en stadga för roddtrafiken och skjutsväsendet i riket. Myndigheterna såg till att en fast taxa utgick alltefter sträcka och båt. Roddartrafiken kunde sträcka sig som längst ända till Arboga. Inte vem som helst fick etablera sig. Ändå uppstod en del tvister. Ibland hände också att rodderskorna, det var ofta kvinnor som skötte transporterna, avspisade någon som ville komma över till Djurgården etc. Orsaken nämnsinte i boken, kanske var många beskänkta, andra otrevliga i mun eller bar sig hotfullt åt, några kanske saknade respeng.

Änkor var ofta anställda att sköta årorna, eljest sådana som hade det socialt svårt i den svenska nattväktarstaten.
Rodderskorna har beskrivits också i skönlitteraturen, med växlande ambitioner. I Carl Jonas Love Almqvists Det går an, 1839, förekommer rodderskor. Grovkorniga uttalanden och otidiga kommentarer till resenärer kunde förekomma, försummelser och fylleri beivrades dock. Men ofta såg myndigheterna mellan fingrarna. En avvisad rodderska hade ofta bara fattigstugan att gå till om de avstängdes.

Bokens många författare har på ett lättfattligt språk lyckats beskriva detta hårda yrke, som inte minst uppmärksammades av utländska resenärer. Somliga av dem trodde att några av rodderskorna drygade ut sin ringa lön med prostitution. Några förfasade sig över att de såg kvinnor i de hårdaste yrkena i huvudstaden, många var hantlangare på byggen. I värdshus och restauranger förekom också nästan enbart kvinnlig arbetskraft, något som var uppseendeväckande för en främling.

Kullor på herrarbete förekom också vid olika trappor; de hade sina granna sockendräkter på sig. Dessa Kullbåtar var smäckrare byggda och ägdes företrädesvis av män; de kom i bruk under1820-talet och registrerades av myndigheterna ett årtionde senare. Också vevslupar, som drevs av skovelhjul, användes, företrädesvis av dalkullor.
Ekonomin för en rodderska är svår att fastställa. En del av dem hade egen båt eller del i båt, resterande var anställda och debiterades efter en uppgjord taxa. Många av rodderskorna var femtio år och äldre. Någon sinekur var det inte. Vädret var inte alltid gynnsamt och visst förekom intermezzon.

Snart slog mindre ångbåtar och framför allt broar ut denna roddartrafik på Stockholms vatten. Men långt in på 1900-talet hände att några av Stockholms tidningar gjorde intervjuer med kvinnor som varit i yrket under 1800-talets slutskede.

För den som vill lära något mera än de svenska kungarnas historia är detta en utmärkt studie som beskriver allmogens situation under några sekel inte långt fjärran i tiden.

Pressmeddelande från: Erik Yvell