MÅNDAG 7 JANUARI 2019

Om demonstrationer i Frankrike och personliga tankar - Insändare

2018 kan kallas revolternas år, med tanke främst på gatudemonstrationerna och kravallerna i Frankrike. Märkligt nog är det exakt 50 år sedan liknande manifestationer ägde rum, då mest koncentrerade till Paris. Vad gällde missnöjet då? År 1968 hade studenter i bland annat Polen, USA och Tyskland våldsamt demonstrerat mot villkoren och undervisningen vid universiteten. Kriget i Algeriet hade bidragit till att radikalisera den franska studentrörelsen. Arbetslösheten i landet steg. Regeringen försökte att lösa problemen, lönerna hölls nere.

Det franska undervisningssystemet var föråldrat och studenterna hade inget inflytande över hur universiteten styrdes . Dessutom, fanns det inte plats för antalet studenter som stigit från 170 000 (1958) till 600 000 (1968). Och, det saknades lärare att ta emot alla studenter.

Majrevolten kallas de oroligheter och strejker som följde i Frankrike under maj och juni 1968. Landet var i en betydande politisk kris. De våldsammaste gatukravallerna i Paris mellan studenter och polis, varade mellan 3 maj och 30 maj. Majrevolten är en del i den radikala vänstervåg som drog över världen de åren. Den beskrevs som "det värsta polisen varit med om sedan 1936". Jag minns att någon kallade den "Den franska revolutionens sista fyrverkeri".

Men som alltid när en demonstration på verkliga grunder fortsätter, ansluter sig andra till den, varken av sakliga eller ideologiska skäl, för att sabotera, ställa till oreda eller förstöra. Detta var ingen nyhet, kalla dem huliganer, eller pöbel, som de benämndes på Marie Antoinettes och Axel von Fersens tid. Att dessa har fått för stor plats även nu, i Paris , t.ex. är uppenbart. Den ursprungliga idén med de gula västarnas demonstration mot höjd skatt på drivmedel, försvann nästan i allmän förstörelse och våldsamheter. Till sist blir det svårt att skilja mellan demonstration och anarki. Mera sansade demonstranter försökte förgäves avskilja våldsamma huliganer från tåget, jag har sett bilder på det.

Två personliga minnen från 1968 kan vara en liten illustration. På Odeonteatern i Paris, sattes i maj 1968 upp en pjäs av Jean Genet, "Skärmarna", pjäsen var Genets reaktion mot Frankrikes kolonialisering av Algeriet och kriget där. Hur en rik europeisk kolonialmakt behandlade en utfattig befolkning. Men byggnaden Odeonteatern i sig var ett rött skynke för många demonstranter, och för pöbeln, en symbol för konservatism och överklasskultur, så de stormade teatern, demolerade scenografin och ropade "Genet, Blin, Barrault au poteau" Vilket ungefär beryder. Död åt dessa tre; författaren Genet, regissörerna Roger Blin och Jean Louis Barrault. Det uppiskades en hätsk stämning, närmast livshotande, berättade regissören Roger Blin för mig, flera år senare. Detta trots att de tre stod på demonstranternas sida. Så kan missförstånd och fördomar leda till ödesdigra konsekvenser. Också bekräftat av historien, tex. då pöbeln i Stockholm slog ihjäl Axel von Fersen, på grund av falska rykten, fake news om man så vill.

Min andra erfarenhet av majrevolten i Paris, 1968, har att göra med böcker. En god vän från Götene, Hilding Larsson, känd och omtyckt bilhandlare, skulle resa till Paris en vecka, som turist. Jag bad honom gå till en bokhandel för att inköpa ett antal franska romaner, eftersom jag hade bra rabatt där. Affären ligger på vänstra stranden, på Boulevard Saint Germain. När han kom tillbaka lämnade han över kassen med böckerna med orden: "Varsågod, här är böckerna, men vad tusan var det för ett ställe du skickade mig till. För att komma till bokhandeln fick vi kliva förbi brinnande bildäck, omkullvälta bilar och hade en massa skrikande människor omkring oss, så det var svårt att komma fram". Det råkade vara en av de gator där kravallerna var som värst, jag hade inte förutsett det. Men det blev ett bra tidsdokument.

Summering: när myndigheter, i stället för att möta kärnan av de verkliga demonstranterna i samtal, för att ta politiska beslut, tvingas ta mer hänsyn till, och reagera på att huliganer urskillningslöst krossar skyltfönster, bränner bilar och använder våld, då har det gått för långt. Tyvärr är det den bilden som syns mest.

/Leif Olsson

Jag är översättare, dramatiker och recitatör, bor i Götene, Västergötland. Har varit mycket i Frankrike, bl.a. för Kulturradions räkning, då jag gjort program och inslag om fransk litteratur och teater. Under tio år har jag turnerat i 23 länder med Tomas Tranströmers dikter, bl.a. tillsammans med Björn J:Son Lindh. Bland mina översättningar, Alexandre Dumas, Holberg och Brendan Behan.