TORSDAG 15 MARS 2018
Lågt pris för att rusta regionbanor
Höjningen av järnvägens underhållsanslag till 10 miljarder kronor per år räcker inte till för att de lågtrafikerade banornas situation skall förbättras. 13 miljarder kronor om året behövs för att det inte skall bli sämre. Nu riskerar många sänkta hastigheter på grund av sitt dåliga skick. Svensk kollektivtrafik gjorde förra året en rapport om dem, fast man vill hellre kalla dem regionala.
Det finns 16 regionala banor med persontrafik. Många av dem med 20 eller fler turer per dag, vilket inte kan kallas lågtrafikerat. Alla utom en är också mycket viktiga för näringslivets godstransporter. Fem av banorna har kapacitetsbrist. Banorna är viktiga som omledningsbanor och matarbanor. En fjärdedel till hälften av de resande skall ofta vidare på stambanorna.
Dessa banor torde vara desamma som dåvarande Banverket i sin inriktningsplanering för 2010-2019 angav att det behövdes åtta miljarder kronor för att rusta upp till trafiksäkert skick för de som 160 mil som blev kvar, om man lade ner 75 mil. Att rusta upp alla de 235 milen lågtrafikerade banor skulle gå på 12 miljarder kronor.
Åtta miljarder kronor gällde dock bara återupprustning av banorna till den standard de en gång byggdes för. Med skarvspår på grusbädd, alltför många oskyddade järnvägsövergångar och en spårgeometri som inte tillåter högre hastigheter. Skall man rusta upp i dag måste det vara till normalstandard med helsvetsade spår på makadambädd. Det kan kosta något sådant som 70 miljoner kronor milen för spåren plus 30 miljoner kronor milen om det behövs elektrifiering. Många banor har dock blivit delvis upprustade under åren sedan dess. Så det är kanske inte fråga om mer än tio miljarder kronor för att få regionbanor av normalstandard.
Jämfört med vad som satsas i storstadsområdena är det är ett lågt pris för banor som berör två miljoner invånare. Då kan tågen få en hastighet som kan konkurrera med bilen och ge halva restiden mot med buss. Då kan Sverige bli rundare och behovet av dyrbar storstadscentralisering minska.
Regionerna har satsat egna pengar på banorna, ofta utan motinvesteringar från staten, och man planerar att köpa in ett stort antal tåg för att kunna fördubbla trafiken. Med snabbare bana kunde man få fler omlopp med ett lägre behov av nya tåg.
En motorvagn kostar 80 miljoner kronor. Regionerna skulle behöva 50 nya. Det är fyra miljarder kronor. Staten borde ge ett bidrag på halva anskaffningskostnaden. Tillsammans med upprustning av banorna för tio miljarder kronor på fyra år skulle anslagsbehovet bli tre miljarder kronor om året.
Det är något som kan genomföras omedelbart. Det behövdes ingen tidsödande planering som när man skall bygga ny bana. Priset blir bara tiondelen av det. Våra regionbanor representerar ett stort realkapital som inte får förfaras.
Banor i Västsverige som försummats är Kinnekullebanan, den skulle behöva elektrifieras, Viskadalsbanan, där restiden kunde minskas från åttio minuter mellan Borås och Varberg till en timme, Älvsborgsbanan från Borås över Herrljunga till Uddevalla, som redan fått hastighetsnedsättningar av dålig standard, och Norra Bohusbanan, som kan få det.
Pressmeddelande från: Hans Sternlycke/Föreningen Svenska Järnvägsfrämjandet
