FREDAG 9 JUNI 2017

Om tingens vara i förpassningens tidevarv

De andra trädgårdarna
Lennart Sjögren
Bonniers

Lennart Sjögrens bokliga debut som lyriker kom för 59 år sedan med samlingen Håll portarna öppna. Första prosaboken anlände fyra år senare, Lantliga noveller; en bok jag ofta återvänder till och då i synnerhet berättelsen Brevet, som är mycket filmisk och belyser den ensammes och halvt utstöttes situation i ett kargt samhälle, som hänsynslöst driver med de kantstötta och åsidosatta. Jag tycker mig se block av scener i denna ännu icke förverkligade spelfilm.

Här utsätts enslingen Erik Karlsson i Långåsen för en brevväxling från en - fiktiv - kvinna, som utger sig för att ha fattat tycke för honom sistlidna sommar. Det är en grym historia, som får Karlsson att tro att någon kär verkligen sett honom.

I Sjögrens nu utgivna bok nr 29 har han skapat en situation i titeldikten, som på något sätt utsätter mig för ett tangerat känsloläge. Här är det passerade epoker som flimrar förbi: husen, trädgårdarna, där idag inte mycket finns kvar från den intensiva storhetstiden:

"ifråga om lysande marschaller och de gäster som kommer hit är i ett annat ärende än festens."

Här verkar ändå några under någon faren epok rört vid dessa förgätna trädgårdars fruktträd och trädgårdstäppor:

"I de övergivna trädgårdarna syns levande spår tydligare därför att dödens klack satt sina märken i det kvarlämnade."

Dessa rader skänker mig ett erinringens ljus, när jag färdas genom en by i Tiveden, vilken jag lämnade för 40 år sedan och drar mig till minnes situationer och människor: tusenkonstnären som spelade schack med Frans G. Bengtsson och som i misstro mot bygdens missionsförbundare stoppade sin Bibel i kokspisen och med hjälp av spiskroken en hel natt vände blad för att utplåna en text och en tro som fascinerat honom men nu flytt …

Inledningsdiktens fyra textsidor försätter mig i samma känsloläge, som novellen Brevet: "Här faller regnet, det som först utplånar och ger ett annat liv tillbaka."

På det förgätna hemmanets tun faller de övermogna äpplena, som inte ber om någons hand för att bli plockade.

För oss, som plötsligt överraskas och vill fly detta faktum, att vi idag känner fler som återgått till förmultningen, än dem vi i närvarande tid möter annat än som ansikten på Vårdcentralen eller PROs möten.

En av de starkaste dikterna inleds: "Hon står i det röda fönstret." Lennart Sjögren erinrar sig en bild från 1939, när han är nio år och fångas av den så starkt att den kvarstår som ett envist återkommande födelsemärke ingen kirurgi förmår eliminera. Alla har vi nog dessa bilder inbrända på näthinnan av dessa som kom och försvann men blev kvar som en slags ikoner inom oss:

"Ska det ändå finnas en plats om inte annat än som en tillfällig dröm där alla gatorna och fönstren där du stod till sist mynnar ut mot det torg som ännu inte finns men som hör en annan framtid till."

Jag gick länge en solbelyst dag före årets pingst på Tiveds kyrkogård och letade efter en grav till en predikant, vars enkla ord en gång fick klang, och just den klangen återvänder jag ofta till när dysterheten gör entré. Lennart Sjögrens sena dikter hjälper mig att inse detta faktum att livet faktiskt har en ände …

/Erik Yvell