MÅNDAG 2 JANUARI 2017

Om de skyldiga och de oskyldigt dömda

Dömd till döden
Lars Åke Augustsson
Carlssons bokförlag

Den som är utan skuld kaste första stenen, lärde oss Kristus. Också skriftställare kan ibland ställa till det i sin möda att leta fram en sanning, som i diverse sammanhang kan visa sig vara modifierbar.

Dömen ock I skolen bli dömda. Ändå måste, för att undvika kaos för det däggdjur, Människa, som vi representerar, alltid finnas en lagstiftning, ett regelsystem. Störst äter först, ser vi existerar bland många andra däggdjur. Men de flesta arter på vår planet tycks måna om dess avkommans ve och väl.

I Lars Åke Augustssons 389 sidor tjocka redovisning av dödsstraffen i forn-, medel- och nutid får vi en viktig historie-lektion i hur de utsatta, oftast de längst ner i den mänskligt omänskliga rangordningen har behandlats.

Boken är mästerligt indelad, framstår för mig som en mycket pedagogisk lärobok, får nära nog karaktären av ett uppslagsverk. Här behandlas traditioner, definitioner och me-toder. Texten gör intressanta och skrämmande nedslag hos skarprättare och tipsar samtidigt om skönlitterära verk; det ger nerv kring en bödelns liv och utsatthet.

Galgberg redovisas, ett fanns i Falun och bostadsområdet där har ännu kvar namnet. När landskapslagarna nedtecknades betonades ofta före avrättning medling. Däremot förekom oftare dödsstraff för trolldom. Under de sista årtiondena av 1400-talet avrättades 140 personer här i landet.

Skarprättaren Anders Larsson i Uppsala fick år 1604 åtta daler för halshuggning av fem personer, i dagens mynt skulle det motsvara ungefär 2000 kr. Men inte bara förakt omgav sig bödeln med, en viss svart status vilade över honom; och en bödelsänka som kunde återfinna stulet gods, bota sjuka och också kunde styra samman par i äkta säng, betalades anstän-digt.

Georg Heinrich von Görtz (1668-1719), känd för sina nöd-mynt, blev avrättad utanför tullarna vid Hammarby och ned-grävd på dess galgbacke. Men hans trogna tjänare grävde upp den döda kroppen och kvarlevorna sändes till den dödes tyska hemstad, Schlitz, och jordades där.

Halshuggnas blod samlades ibland upp i kärl, för i folktron trodde man på den magi som omgärdade en sådan kropp. Mot epilepsi, fallandesot, ansågs blodet ha god verkan.

Många författare har förstås skrivit lärda verk mot dödsstraffet. Ändå har det funnits kvar genom århundradena. Och Augustsson presenterar en katalog över kontinenter och länder och vilka skäl som föreligger för att dessa ännu håller kvar dödsstraffet.

Bland de mångtusende som straffats med döden förekom-mer också ett antal oskyldiga, där skyldiga ofta på sitt yttersta klivit fram och erkänt sitt brott.

Det 24 kapitlet, Guds lag och världsliga domar, är syn-nerligen läsvärt. Här stöts och blöts olika synsätt - om vad som anses vara så grovt att den anklagade förtjänar döden.

De sista kapitlen ägnar Augustsson åt fall i USA där en av de dödsdömda han känt kommer att bli frigiven medan en annan av hans dödsdömda vänner får en injektion och dör.

Dömd till döden, är en mycket omtumlande läsning. Den ger intressanta bakåtblickar och stora insikter om hur det står till i olika stater på vårt klot. Jag misstänker att få efter den här läsningen drar sig för att kasta den första stenen.

/Erik Yvell