Måndag 17 november 2014

Han målade sina minnen från de sju haven

Primus - ingen vanlig naivist
Gurli Utas
Jengel förlag


Listan på naiver och naivister inom konstnärsvärlden kan göras lång. En av dem, Primus Mortimer Pettersson, var född i Östersund 1895 och han var verksam nästan till sin död 1975. Han tillhörde en hantverkssläkt, och var också i släktskap med konstnärsfamiljen Jonze.

Barndomen var ganska tuff för Mortimer. Modern dog tidigt och därmed försvann nog tryggheten i hemmet. Mortimer rymde både hemmet och skolan flera gånger.

Och han sågs nog av familj och grannar som en vildhjärna. Tidigt kom han ut som sjöman på den sju haven.

Under förbudstiden i Amerika blev han i San Francisco tagen för fylleri vid fyra tillfällen av poliser som inte använde silkesvantar; och här i staden förpassades han till ett mentalsjukhus för vård till följd av sitt alkoholberoende. Från 1929 återfinns han i hemstaden Östersund och som patient på stadens mentalsjukhus. Han var vid inskrivningen helt förbrukad och körd i botten.

I en av journalerna står bl a: "Social men tror att han aldrig varit som andra". Han försöker nu rekonstruera sitt liv, där minnesförluster och delirium rubbat hans jämvikt genom att ständigt vara sysselsatt med bildframställningar. En gynnsam händelse är att läkaren Agerberg upptäcker att Mortimers konst lyfter sig över det vanliga. Någon teknisk utbildning har Mortimer inte fått ta del av men övning ger färdighet. Och en uppmuntrande skötare stöttar honom på alla sätt och förser honom med material.

Första utställningen kommer till stånd redan 1936. Det är förstås i hemstaden. Men tio år senare får han vara med på en utställning i huvudstaden. Riktigt i ropet kommer han först på 1960-talet. Nu rullar det på, storstadstidningarna skriver om honom och pengarna rullar in.

Dessvärre makuleras tusentals bilder för att konsthandlaren som sköter ruljansen inte vill att alltför många bilder skall komma ut och därmed dumpa priserna. Med någon riktig kärleksfullhet tycks inte urvalet ha skett.

Levnadstecknaren Gurli Utas är starkt ifrågasättande. Vad skulle ha hänt om man farit fram på samma sätt med t ex van Goghs bilder, vad hade då blivit kvar?

Genom att Gurli Utas, vilken debuterade 1986 med novellsamlingen Sidanom, har arbetat som psykolog medgavs hon att få läsa journalerna från såväl San Francisco som Östersund. Och hon lyckas faktiskt hitta ett ljus i tunneln, ty på ett pedagogiskt sätt klargör hon den inre befrielse Mortimer upplever genom sitt ständigt pågående bildskapande. Hon ger också en fin insidesbild från mentalsjukhusens tidigare, mer lagrande verksamhet, fram till den stora revolution, som kom i slutet av 1950-talet med nya psykofarmaka och en nysyn på psykiska sjukdomar.

Trots att Primus Mortimer Pettersson mycket väl under slutet av sitt liv hade kunnat ha ett boende utanför sjukhusområdet, valde han att stanna kvar i denna miljö i 45 år. Sjukhuset hade blivit en trygg borg för honom.

Ett 50-tal kolorerade bilder avslutar boken, som är ytterligare ett dokument om skapandet som en livsnödvändig kommunikation och inre förklaringskälla. De annorlunda, naiver och naivister, som Lim-Johan i Hälsingland, Joel Pettersson i Lemland på Åland, Döderhultarn i Småland och Torsten Dahl i Mockfjärd, för att nu nämna några, har genom sina konstnärskap fått andra, så kallade friska, att betrakta världen från en ny horisont elelr om man så vill kråkvinkel.

/Erik Yvell