Måndag 7 april 2014

Resan moster Stina gav upphov till

Mellan prärien och evigheten
Per Helge
Carlssons förlag

I Per Helges barndomshem hängde på väggen ett porträtt av en till Amerika utvandrad släkting. Hon kallades moster Stina och var Per Helges fars moster.

År 1966 kom till hembyn en avlägsen släkting. Han var ett par år äldre är Per Helge, kunde just ingen svenska, Per fick tolka. "Vi betraktade denna avlägsna avkomma av småtorpare i nordligaste Småland ungefär som om han varit ett stycke främmande träslag som flutit upp på havets strand", skriver författaren. En del brev utväxlades, men snart bröts kontakten "livet innehöll just då så mycket annat att tänka på".

En länge närd tanke mognade och med sambon Gunnel bar det så iväg till Chicago för en månads vistelse i trakter Per Helge i 43 år drömt om.

Ända sedan debuten i mitten av 1970-talet har jag följt Per Helges författarskap, då från en liten fin häftad diktsamling, i arbetet med den dessvärre sedan många år nedlagda tidskriften Rallarros till hans senast utgivna översättning av trappern John Haines strama urval dikter.

Intresset för miljöfrågor har följt författaren från tidiga studieår, och vid sidan av svenska och nordiska naturapostlar har han läst de amerikanska. Det började som för många med Henry David Thoreau och Rachel Carson. I dessas spår har han också funnit namn som Wendell Berry, Wallace Stegner, Paul Gruchow, Edward Abbey, Barry Lopez, Terry Tempest Williams för att nu nämna några av de riktigt vassa namnen.

Bilfärden går bl a till svenskättlingen Carl Sandburgs hemtrakt och grav.

Kapitlet om Paul Gruchovs liv är intressant och typiskt för många skrivare världen över, drabbad är denne av bipolär sjukdom; ofta var han intagen på nervklinik men däremellan också symptomfri de gånger när han vistats i vildmarken. Ändå tog han 56 år gammal sitt liv.

Om Wallace Stegner berättas att hans morföräldrar invandrat från det lilla samhället Ulvik i Hardanger, den plats där poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv (med undantag för de många perioder han var intagen på mentalsjukhus).

Vattenförsörjningen är ett ständigt bekymmer för de amerikanska jordbruken. I trakterna av de stora städerna på västkusten har grundvattnet sjunkit med hundra meter eller mer. Obekymrade representanter för myndigheterna menar att en damm av Medelhavets storlek borde anläggas på gränsen mellan delstaten Washington och Montana.

Wallace Stegner anser dock att vill man lösa frågan om vattenförsörjningen så inte kommer det att ske genom mer ingenjörskonst. Vi som rest genom amerikanska västern och efter kusten vet vilka sterila berg som omger blomstrande landområden dit väldiga gjutna vattenreservoarer leder.

Under resan besöker de i norra Oregon Lars och Cynthia Nordström, här berättas om Harry Martinsons mor Bengta Olofssons liv i staden Portland. I Staterna hette hon Betty Johnson, "drev café och restaurang, blev omtyckt särskilt av svenska kunder och levde till 1946 utan att någonsin medge någon kontakt med Harry".

Hur gick det då för den unge man som år 1966 gästade Småland? Inte så bra tydligen, på hans grav står VIETNAM, och den är placerad på krigsveteranernas område. Ryktet om att han skulle avlidit i en bilolycka visar sig vara fel. Hans liv hade kantats av ständiga depressioner, han hade undflytt släkten, råkat i drogberoende och slutligen hängt sig.

Nedslagen hos några nu levande naturskildrare och besöken på kyrkogårdar och hem där stora, men för de flesta svenskar okända, amerikanska författare är en omtumlande och livgivande läsning.

Litteraturlistan är vägvisande för dem som gillar den här ödesmättade genren, som handlar om hur vår planet skall undgå en total kollaps, en alltmer tilltagande befolkning och de djupnande klassklyftorna.

Inte minst intressant är det att upptäcka att Per Helge snart kommer med ett urval dikter av Ted Kooser, "Detta är alltså Nebraska", något att verkligen se fram emot.

Absolut största upplevelsen av den här boken ger mig ändå Helges översättning av just Ted Koosers dikt "Övergiven bondgård", den är värd att länge bli hängande på kylskåpsdörren.

/Erik Yvell