Onsdag 8 januari 2014

Det filantropiska hästköttet på Gustav III:s tid …

Hästkött har inte alltid åstadkommit skandaler.

År 1783 räddade hästkött många utsvultna och fattigas liv, detta år hade liksom 1780 svår missväxt rått i Sverige.

Bevarad korrespondens på Kungliga biblioteket efter jorddrotten Adam Germund Cederhielm, herre till Ribbingebäck, utgörs till största delen av brev som handlar om tillvaratagandet av hästkött.

Ordet rackare stod tidigare för bödelsdräng, nattman och hudavdragare. Menige man höll sig tydligen för god att tillvarata och spisa hästkött.

Hamburgerrestauranger var den tiden inte uppfunna.

I Svensk uppslagsbok från 1935 upptar släkten Cederhielm 4,5 spalter, där betydande män i riket omnämns. Oscar Levertin, en av de svenska nittiotalisterna, ägnar i sin bok Svenska gestalter (1903) 45 sidor åt en syskonskara på tre. Mest handlar det om Josias Carl Cederhielm, som bevistat flera riksdagar, och varit kammar-, tull- och kommerseråd. Men enligt uppslagsverk blev han för sin huggormstunga i juni 1766 utesluten ur riddarhuset, för att några månader senare mista all befattning i rikets tjänst. Hans traktan efter att bli finansminister infriades aldrig trots ett stort antal skrivelser till Gustav III. Han drog sig då tillbaka och ägnade sig åt sina egendomar Lindholmen och Segersjö. Här ägnade han sig åt studier i nationalekonomi samt till att processa med sina grannar.

Åren 1789-80 var han redaktör för den obekväma publikationen Sanning och nöje, där han mycket väl utnyttjade den av Gustav III medgivna tryckfriheten och gjorde vad som stod honom till buds att på ett satiriskt, för att inte säga elakt, sätt racka ned på sina meningsmotståndare.

Hans yngre bror, Adam Germund Cederhielm, var enligt Oscar Levertin en filantrop i bästa 1700-talsmening.

Han ryms inte i Svensk uppslagsbok från 1935, ändå blev under några år hans insatser för att bekämpa fördom och ovilja mot att förtära hästkött så stor att det diskuterades över hela landet.

För att häva nöden och fattigdomen i riket lanserade han 1783 hästkött som ett förnämligt födoämne. Missväxt och hungersnöd rådde, folk åt agnar och drank, stora tiggarskaror drog längs landsvägarna. Germund Adam insåg att hästkött skulle vara en räddning för den utarmade befolkningen.

Enligt Levertin lär han iscensatt en teatralisk uppsättning på sin gård, då han samlade 397 personer, som fick bo och äta på hans bekostnad. Med anspelning på akademien samlade han 18 av sina äldsta bönder, slaktade en häst, tillredde dess kött och bjöd torpare och bönder att äta därav.

Germund Adam utformade också en särskilt tryckt proklamation till "Svenska allmänheten". I den uppmanade han de fosterlandsälskande att följa exemplet och bekämpa fördomen mot att äta hästkött. Hans förslag diskuterades flitigt och slog rot hos en rad patriotiska sällskap.

Vintern 1784 påstås det ha upplevts som ett rent mod av aristokratin i Stockholm att bjuda varandra på hästkött á la Germund Adam Cederhielms recept.

Germund Adam avled den 18 maj 1804 och som gravskrift valde han åt sig följande rader: "Så måtte jag få lefva okänd, glömd, / dö lugnt, ej tyna bort och ingen vård mig hölja, / blott en vän veta få, men dölja / hvar jag är gömd."

/Erik Yvell