Lördagen den 6 oktober 2012

I folkrörelsernas begynnelse

Under senare delen av 1800-talet expanderade befolkningsmässigt Göteborg som stad. Det berodde inte enbart på Tegnérs sammanfattning: freden, vaccinet och potäterna.

Här fanns arbete att få. Med bostäder var det sämre beställt. Bostäder som erbjöds var ofta dåliga och de sanitära bekvämligheterna oftast obefintliga.

Vid förra sekelskiftet förde Göteborgs Arbetarekommun en tynande tillvaro. Men så kom Herman Lindholm (1875-1955). Under ett halvsekel var denne man en ledande politiker i staden. Som mest satt han med i ett 50-tal styrelser och nämnder.

Lindholm hade alltid ett kort steg från förslag till handling. Hans förslag var alltid väl underbyggda. Hans bildningstörst var stor och så gott som ensam byggde han upp ett arbetarbibliotek, vilket innehöll över 2000 band. Biblioteket var inhyst i hans egen lägenhet.

Hans mycket stillasittande arbete gjorde att den korte mannen med tiden byggde upp en betydande stofthydda, 128 kg. Skådisen Sten-Åke Cederhök skämtade med honom och sa, att Lindholm var en klotrund snickare från Skåne som var högst när han låg ner.

Arbetsdagarna var långa i slutet av 1800-talet och det skulle dröja en bit in på 1900-talet innan åttatimmarsdagen tillämpades. Många arbetare tog till flaskan - och den här tiden var alla krogar privata.
Sommaren 1892 gjorde Arbetarekommunen ett försök med fester i egen regi.

Nu blev det ordning och reda och familjerna kunde samlas i Krokäng med sina matkorgar. Det fanns någon förlustelse för alla. Den så kallade pannluggspubliken, som ofta ställde till med slagsmål och blodvite, försvann. Lindholm låg bakom det mesta, ty han var en organisatör av rang.

Bland grossister i långa och korta varor, blev han en idégrossist. Han visste att skapande fantasi måste vara förenad med sunt förnuft.

Krokäng blev som festplats kvar till början av 1930-talet, då Liseberg mer och mer tog över. Även här hade förstås Lindholm rätt mycket att säga till om.

Gösta Carlson, med ett 20-tal böcker bakom sig, har skildrat inträngande en festplats tillkomst och repertoar. Carlson lyckas verkligen blåsa liv i gamla gulnande protokollsanteckningar och på ett typiskt, göteborgskt, humoristiskt sätt beskriva bedrövelser och glädjeämnen.