Måndagen den 6 augusti 2012

Leif Olsson efter sex besök i Minsk (insändare)

Vid sex tillfällen har jag besökt Minsk, Vitrysslands huvudstad. Jag har dels hållit workshops i teater och röst, dels varit domare i internationella teaterfestivaler. Senast i våras inbjöds jag att läsa Tranströmers dikter där samt sätta upp Strindbergs Fröken Julie.

Vid varje tillfälle har jag haft kontakt med och uppmuntrats av vår outtröttliga svenska ambassadör, Stefan Eriksson. I våras träffade jag honom inte, då han av politiska skäl kallats hem till Sverige av Utrikesdepartementet, som en demonstration mot regimen. Han är en levande, engagerad och mycket kunnig representant för Sverige, och omger sig med en entusiastisk stab. Jag har tillbringat åtskilliga timmar på ambassaden, fått mycket hjälp, och sett hur mycket personalen gör för relationerna Sverige-Vitryssland. Dessutom talar Stefan Eriksson oklanderlig vitryska, det inhemska språket som för en ojämn kamp med ryskan, vilket presidenten Aleksander Lukasjenkas företräder.

Vitryssland är officiellt tvåspråkigt - vitryska och ryska - men myndigheterna uppmuntrar inte användningen av det vitryska språket Ryska talas alltså av flera invånare än deras eget språk. Efter att i 8 år haft en honorärkonsul i Vitryssland beslöt den svenska regeringen i december 2007 att öppna en svensk ambassad i Minsk, vilket skedde 2008. Sverige hjälper också landet på olika sätt, ekonomiskt genom olika insatser som t.ex. stöd till det civila samhället, mänskliga rättigheter och demokrati.

Trots att Sverige är en av de största biståndsgivarna till projekt i Vitryssland och var ett av de första länderna som erkände landets självständighet sade vitryska regeringens talesman i ett uttalande att ambassadör Stefan Eriksson bidragit till att försämra relationerna mellan våra länder, och att det var därför han inte var önskvärd.

Ambassadör Eriksson har fått gå en svår balansgång. Diplomati fungerar inte alltid i ett land som Vitryssland. Vitryssland har under historien alltid varit ett gränsland mellan öst och väst, nord och syd, vilket än idag sätter prägel på den vitryska kulturen och mentaliteten. Mina upplevelser av de vitryssar jag kommit i kontakt med i kultursammanhang, inom teater, litteratur och musik, och mina erfarenheter av den konstnärliga kvalitén som finns i landet gör att jag trots allt gärna har rest dit. Men, som läget är nu, kanske jag tänker mig för en extra gång innan jag svarar ja till den inbjudan jag fått från Minskuniversitetet inför nästa års internationella kulturfestival.

Jag har också fått uppleva medaljens politiska baksida, och ibland yttrat mig oförsiktigt i min svenska blåögdhet, och blivit varnad, men klarat mig tack vare god hjälp. Vid ett frukostsamtal på hotellet i våras råkade jag t ex säga ordet politik, halvhögt, men tystades ner av mina bordskamrater som oroligt tittade sig omkring ifall det fanns lyssnare.

Jag har samtalat med folk på gatan som skyndsamt gett sig av då jag kom in på deras levnadsvillkor, och jag har också fått besök av en civilklädd KGB-man under en av mina internationella workshops. Utan någon till synes verklig orsak skulle han samla in allas pass och var väldigt envis. Efter en halv timmes palaver med hjälp av en välvillig deltagare som tolkade gav han oss respit till middagen, då kravet upprepades. Jag inser nu också vilken risk jag löpte då jag hade ett långt samtal med utländska dokumentärfilmare, som intervjuade och filmade personer som råkat illa ut. Jag förstår nu hur försiktiga alla måste vara, att tänka en sak och säga en annan, eller tiga. Det finns lyssnande öron och observatörer, gengångare man känner igen. Men mitt hjärta klappar ändå för landet och människorna som får mig att både gråta och le.

Med hälsningar, Leif Olsson