Morkullans öga
Staffan Börjesson
Atlantis

"Fågelmusik - ett tema med variationer", var titeln på Staffan Börjessons debutbok. Här redovisas t ex att rödhaken har 1300 musikaliska motiv, för att nu nämna en art i den stora fågelorkestreringen.

Själv upplevde jag som barn hur snabbt en morkullas ruvningstid rinner förbi. Ändå har just den platsen och det minnet fått en särskild betydelse för mig. Senast jag stötte på ett morkullbo, var vid fäbodstället Finntorpet i Gagnef, där vi höll ett kulturprogram med vissångaren Bengt Fredriksson och hembygdsforskaren Henry Öst.

Morkullan blir stundom rätt anonym i Börjessons bok - desto mera tränger sig litterära företrädare på. Henry David Thoreau är en av dem, ty den 21 november 1857 hade denne fått syn på något som verkade vara en lövhög eller ett gulnat fågelskelett. Dock märker han efter en stund att han betraktar en morkulla, den amerikanska varianten, på engelska heter den woodcook.

En annan författare som inte det är vanligt att man tar fram ifråga om fåglar är Tarjei Vesaas, vars roman Fåglarna från 1957, fått Börjesson att reflektera. Här kolliderar nämligen två synsätt på fågeln. Den förståndshandikappade Mattis bor isolerat med sin syster, som försörjer honom. En kväll upptäcker Mattis ett morkulldrag över huset. Händelsen får betydelse för honom och systern.

Intressantast synes mig vara Staffan Börjessons betraktelse över den ryske poeten Velimir Chlebnikov, som tillhörde futuristerna; dennes lilla uppteckning av nötkråkan sätter fantasin i rörelse. Men mest överraskande är att han anför att morkullan är en nyfiken fågel, ty en morgon hade han väckts av att en morkulla svävade över deras lägereld.

Så mycket klokare om morkullan blir man törhända inte. Men mycket annat ljusnar inom en när man läser denna finstämda bok.

När jag ändå letade i Thoreaus Skogsliv vid Walden kunde jag inte låta bli att slå upp Frans G. Bengtssons uppgift om när Henry David fått tillbaka de osäljbara böckerna av första boken och konstaterar torrt: "Icke desto mindre tar jag nu, sittande bredvid denna döda massa, upp min penna med samma tillfredsställelse som vanligt för att fästa på papperet någon tanke eller upplevelse som jag kan ha haft."

I en tid när volym och säljbarhet tycks vara marknadens enda ledstjärna, är en uppgift som denna befriande. För oss stannfåglar ute på landsbygden får livet en tydlig dimension: ensamheten blir mindre ensam.

Erik Yvell