««  Till ettan    ««  Till "en gammal bok"  

Nikanor Teratologen
Apsefiston
Vertigo, 2002.

När plågade själars eris lyfts fram att dana tryckta tecken kan två eller flera känslor erinras hos en läsare; dels en lösrivande, en omkullkastande, en som skrubbar livet rent, dels en nedtryckande, en kvävande och kvav, en som sätter livet på sparlåga. I många, och det ska sägas, i de flesta fall finner man dessa känslor vibrerande sida vid sida, än lyfts den ena fram, än den andra, och från och till kastas man över ända, får en örfil vars hetta sitter i länge, men trots denna tveeggade balansgång har dessa tänkares värde bestått i förmågan att i sin plåga stolt deklarera en eller ett par troligtvis sanna påståenden om människans storslagenhet; om inte annat, så genom själva prestationen. Detta gäller både Cioran och Nietzsche, Lautréamont och Sartre, Schopenhauer och Camus, Stirner och La Rochefoucauld, och alla de där övriga.

Nikanor gör, i och med denna aforismsamling, ett försök till en glad vetenskap, och ömsom når han upp till sina forna kollegors drömmar och mara, ömsom ramlar texten och tankarna ned i en liten grund göl av mediokritet och småsinthet, där det mest uppfriskande är diskrepansen mellan författarens rubricering och den aktuella aforismen.

Det är en traditionstyngd genre Teratologen gör ett inbrott i, och det ska synnerligen mycket till innan den öppnar sig så pass att nya fakta kan läggas i målet. Frågan är, om det inte rentav är på det viset, att denna genre är reglad fram till den dagen något geni finner en möjlighet att med den sista nyckeln jaga iväg keruben med det brinnande svärdet och sålunda öppna världen för dess apokalyps. Teratologen är inte detta geni.

Men hans text har mycket i övrigt att fascineras av och den är oerhört samtida; - dessutom är den välskriven och ger nycklar till hans övriga, sannerligen storslagna, författarskap. Kanske är det just det som gör Apsefiston läsvärd: inte för att den är ett gott bidrag till genren, utan för att den, för det första, samlar det postmoderna i en Pandoras ask, för det andra, lyser upp författarens övriga författarskap, och slutligen å det tredje, förmår en intresserad läsare att kliva tillbaka och läsa de stora teratologerna: Cioran och Nietzsche, Lautréamont och Sartre, Schopenhauer och Camus, Stirner och La Rochefoucauld, och alla de där övriga.

Johan Hammarström.