««  Till ettan    ««  Till "en gammal bok"  

Imre Kertész : Galärdagbok

Norstedts, 2002.

Jag måste säga, att jag, till en början, inte blev vidare imponerad, vare sig av det språkliga uttrycket, som utan vidare är skadeskjutet, stukat och haltande, eller av mentaliteten och intellektualiteten, vilka i sin tur varken är originella eller klara, i samma mening som en fjälltjärn kan vara klar och som en sådan mentalitet - i sin egen kraft - självfallet önskar vara; - men ett åtskilligt antal dussin sidor in i denne galärslavs styckeindelade funderingar börjar jag att omtänksamt och uppmärksamt att riva sönder mitt bokmärke för att kvarlämna de rivna delarna som minnen av läsvärda och omläsvärda avsnitt, precis som brukligt är i mycket av mitt läsande och precis vad jag gör vid ett läsande av böcker jag imponeras särdeles mycket av.

    Vad har således hänt under dessa sidor? Språket och dess estetik är inte förändrat; fortfarande galopperar Kertész; det är inte vidare utpräglat vackert, men saker blir gjorda och tankar blir formulerade; det är en praktisk stilistik. Jag drar mig till minnes en kritik som klistrades till ellerströms utgivning av Eric Hermelins marginalanteckningar, att urvalet och urslitandet gjorde Hermelins anteckningar mer esoteriska än de någonsin var och är i sitt sammanhang; och ehuru jag inte kan medhålla i den kritikens relevans, så kan man alltså erkänna en liknande känsla vid läsandet av Kertész' text. Oundvikligen anser jag att de litterärt sett mest högstående och gentila avsnitten är de citerade, från författare som Simmel, Camus, Füst, Kafka, Baudelaire, Valéry och åtskilliga anonyma, medan Kertész själv stapplar fram, ehuru han från och till närmast steppar och så förgyller sin text i paroxysmer; betänk en skärva den scenen, en steppande nobelpristagare, som just klarar sig ifrån det mediokra och medelmåttiga, just tack vare sin teknik och en lust som från och till stegras för att nå utöver. Insikten faller av sig självt: läsupplevelsen blir gäckande.

    Vad gäller författarens mentalitet, så förblir den originell endast i den mån man inte förläst sig på modernismens stora verk; närmast är Kertész' mentalitet att ses som ett komplement, ett sent eko från en modernism som övergick i en doft av hänförelse och defragmentering, gärna kallad postmodernism, och som här alltså återkommer för en sen publik. Låter man således textens doft hemsöka dess - från och till perplexa och katalektiska fallbeskrivningar, märker läsaren strax att man har att göra med en kritiker av det moderna och en underfundig murare, som lägger tegelstenar brända på alltför hög värme med ständig risk för ras eller sprickbildning. Att bygga sin kritik av det moderna med ett kitt snarlikt "allt som är fast förflyktigas" har sina fördelar; det moderna som paradox och därför närmast det moderna som postmodernt.

    Imre Kertész låter läsaren möta den europeiska moderniteten i sin egen spegelbild, lik de klassiska bilderna av en bild av en bild av en bild... Det insmyger sig ett metatema: en galärdagbok som den definitiva förnekelsen och förnedringen och undanglidandet av ett intellektuellt liv inom moderniteten och den andra hälften av ett nittonhundratal: "Det självmord som passar bäst för mig tycks vara livet" - "I vissa fall är självmord oförsvarbart: Det är närmast en missaktning av de verkligt betryckta." - och sålunda märker galärslaven, när han blickar ned på sina handleder och vrister, att ingen kätting håller honom på plats och att han ror i vild förtvivlan och - fullkomligt frivilligt.

Johan Hammarström