För fem år sedan togs Riksdagsbeslutet om Nollvisionen. Sedan dess har ytterligare 2 600 människor omkommit i trafiken.

- Vi trafikanter måste bli nyktrare, vi måste bli bättre på att följa reglerna. Men det sker inte förrän samhällets ledarskap, både inom offentlig och privat sektor tar ett betydligt större ansvar för trafiksäkerheten, säger Thomas Carlson, NTF.

I dag dör tre av fyra i onödan, offer för ett system som förutsätter ofelbara människor.

2 600 människor har dött eftersom de av "okänd anledning" kommit över på fel sida av vägen, kört på ett träd, inte använt cykelhjälm, kört för fort, inte använt bältet, gått över gatan vid "fel" tillfälle…

Alltför många har kört på fyllan, men en övervägande majoritet av de som dör är inte brottslingar. De är inte ens offer för brottslingar. De allra flesta har omkommit i Västra Götaland, hela 432 stycken. Därefter följer Skåne (334) och Stockholm 261. Det visar den sammanställning NTF gjort över trafikens offer mellan 10 oktober 1997 - dagen efter att Nollvisionen klubbades igenom i Riksdagen – och 31 maj 2002.

Riksdagen beslutade också om ett första delmål för Nollvisionen. På 10 år ska antalet trafikdödade halveras från 1996 års nivå. Då omkom 537 personer. Det betyder att det år 2007 ska dö högst 270 människor i trafiken.

De senaste åren har antalet dödsfall ökat. Hur länge måste vi vänta på trendbrottet? Halva tiden har gått – hela vägen återstår. Nästa vecka invigs trafiksäkerhetsseminariet i Tylösand. Över 400 deltagare med bland andra näringsminister Björn Rosengren, representanter från Riksdagens trafikutskott, Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö, NTFs vd Monica Öhman, representanter från bilindustrin, polisen, kommunerna och en rad frivilligorganisationer.

Seminariet inleds med en manifestation över de 2 599 människor som dött mellan 10 oktober 1997 och 31 maj 2002.

En grundbult i Nollvisionen är det delade ansvaret mellan enskilda trafikanter och de så kallade systemutformarna. Som trafikanter har vi självklart ett stort ansvar, vi har skyldighet att följa reglerna - men vilka handlingsplaner finns egentligen hos samhällsaktörernas ledarskap?

Vägverkets djupstudier visar att tre av fyra dör av ett övervåld, trots att de, enligt bästa förmåga, följt trafikreglerna och använt tillbörlig skyddsutrustning. Men de har gjort ett misstag och fallit offer för en bristfällig vägmiljö och en felaktig hastighetsgräns.

- Målet år 2007 förefaller väldigt avlägset, säger Thomas Carlson. Det går att nå, men det förutsätter extraordinära insatser. Vi har all nödvändig kunskap, vi har teknik och vi har de goda trafikanterna. Det som återstår är implementering av alla dessa nyttigheter. I Tylösand finns ett utmärkt tillfälle att lägga fram handlingsplaner för hur det ska gå till.

Några exempel:

• Hur ska vägverksregionerna samordna sina insatser så att alla blir lika kostnadseffektiva när det gäller att rädda liv?

• Vad gör yrkestrafikens ledarskap för att påverka chaufförerna att bättre följa trafikreglerna?

• Varför är polisens trafikövervakning så ojämlikt prioriterad över landet?

• Vad gör bilindustrins ledarskap för att skapa efterfrågan hos konsumenterna på tekniska stödssystem som bältespåminnare, alkolås och hastighetsanpassningssystem?

• Varför agerar inte de politiska partierna mer kraftfullt när det första delmålet framstår som mer och mer orealistiskt? Var finns trafiksäkerhetsfrågorna i valrörelsen?

• Varför har vissa kommuner konkreta handlingsplaner, andra inte?

Folkbildningen behöver också utvecklas, men traditionella kampanjer är verkningslösa på lång sikt. En kampanj måste kopplas till andra åtgärder, t ex:

- En hastighetskampanj är verkningslös om vi inte samtidigt sätter in massiva övervakningsinsatser, både med kameror och poliser.

- En bälteskampanj är verkningslös om inte samtidigt bilindustrin och olika upphandlare och entreprenörer hjälper till att skapa efterfrågan på bältespåminnarsystem.

- En nykterhetskampanj är verkningslös om inte samtidigt, återigen, bilindustri, upphandlare och entreprenörer marknadsför och kräver alkolås.