"Inte ä dä nôka sunn å spela bara en spelar rent".

Så sa en gammal man, som visforskaren Landtmanson mötte under en av sina upptecknarresor i Västergötland vid förra sekelskiftet. Vid andra halvan av 1800-talet under den kyrkliga väckelsen fördömde nämligen prästerna all världslig musik. Denne gamle man hade tvingats slå sönder sin fiol, eftersom han inte vill spela enbart religiös musik. Han stod emellertid inte ut, utan hade köpt sig en ny fiol att spela polskor och annan glad musik på.

"Varder spelman slagen, det skall alltid ogillt vara. Varder sådan spelman sårad, som med giga går eller med fiddla far eller bamba, då skall man kviga taga och föra henne upp å en kulle. Då skall man allt hår af hennes rumpa raka och sedan smörja. Då skall spelmannen taga kvigan om rumpan. Någon skall slå till med ett vasst gissel. Gitter han ej hålla fast, hafve och tåle det, som han fick, skam och skada" Så lyder den mest välkända passagen (något förkortad) ur Västgötalagen i Landtmansons översättning från 1911.

Inte särskilt smickrande för hur "vi" västgötar såg på musiker under tidig medeltid. Idag kan man möta den andra ytterligheten i den mest okritiska dyrkan av popmusiker m fl. Vid läsningen av Landtmansons bok är det lätt att se att synen på musik och musiker är färgad av den tid lyssnaren befinner sig i. Landtmanson skriver nämligen så här : "Måhända låg emellertid skulden hos "lekarna" själva. 1200-talets lekare voro nog i allmänhet, liksom våra dagars positivhalare, kringvandrande dagdrifvare, som voro till föga glädje för den bofasta befolkningen i våra landsändar. De voro gycklare och spektakelmakare …"

Betydligt högre tankar hade Landtmanson om den medeltida balladen. Han skriver att dessa ballader brukar kallas folkvisor, men har i själva verket uppstått i högreståndsmiljö och inte i "folket breda lager".

De mest kända upptecknarna av svenska folkvisor är västgöten Arvid August Afzelius och Erik Gustaf Geijer. Afzelius upptecknade den vackra `Liten Karin´ från en vallflickas sång uppe på Billingen.

Visböcker har västgötarna haft under lång tid. En av de märkligaste är Bröms Gyllenmärs visbok från 1600-talet. Den innehåller både världsliga och andliga visor och språket har västgötska inslag. Bröms Gyllenmärs var en ädling som hade en gård i Kinds härad.

Under 1800-talet var klarinetten det vanligaste instrumentet i den västgötska spelmansmusiken, men givetvis spelade det också mycket fiol. Så sent som vid 1915 års spelmansstämma på Skansen i Stockholm representerade Västergötland enbart av klarinettister.

.Källor:
Landtmanson, S: Folkmusik i Västergötland. Uppsala 1911.