På exakt en månad har den fula ankungen (f.d. Kinnekullegården) förvandlats till en svan, som nu bär namnet Vin och Pimpinella på Högkullen, namnet Kinnekullegården skall nu förpassas till historien och har även plockats bort från alla skyltar i området, det kommer heller inte all skyltas utefter vägarna med Vin och Pimpinella, endast tidigare skylt med Högkullen skall finnas kvar. Friluftsanläggningens saga är all och ersätts nu av en renodlad restaurangverksamhet.

Krögarparet Björn och Kristina Lindbergh lovade för drygt en månad sedan att man till premiäröppnandet den 1:a maj skulle göra om den förfallna anläggningen så mycket att den som tidigare varit på besök knappast skulle känna igen sig, och med tanke på förfallet inomhus var det nog flera som hade sina tvivel på om de skulle hinna bli klara i tid.

Men efter att ha stigit in genom entrédörren på tisdagsförmiddagen för att närvara vid förhandsvisningen så kan man bara gratulera paret Lindbergh till det mycket lyckade renoveringsarbetet, av den dunkla atmosfären syns inte ett spår, restaurangen har nu målats om i ljusa färger, fönstren har skalats rena för att släppa in ljus i lokalen, ett vackert och mjukt ljus som nästan för tankarna till de berömda Skagenmålarna. Detta tillsammans med stilren och smakfull dekoration och möblering har gjort att Björns visioner om att skapa en av landets vackraste restauranger redan i inledningsfasen är på god väg att förverkligas.

Etapp ett av transformeringen har nu pågått i en månad, hantverkare har målat om väggar, lagt nya golv, gjort förändringar i kök och ekonomiutrymmen samt en upprensning utomhus, men än återstår det en hel del arbete innan mat kommer att serveras på Högkullen. Det befintliga möblemanget skall bytas ut, växter skall planteras utomhus, köket skall göras färdigt och kockarna, som är smått lyriska inför den kommande arbetsplatsen, skall bekanta sig med all utrustning och träna in rutiner för att allt skall flyta på så smidigt som möjligt. Om cirka en månad beräknar man att restaurangen skall börja servera mat, fram till dess kommer man att erbjuda kaffeservering.

I restaurangdelen har den gamla utskänkningsdisken av glas och plåt fått ge plats för en lång "trädisk", framför denna kommer personalen att ta emot gästerna och sen servera maten direkt vid bordet, "vägrestaurangstilen" har nu lyckligtvis helt försvunnit och ersatts av en riktig restaurang. Man har plats för 150 gäster plus 50 platser i den gourmetrestaurang som från och med i höst kommer att finnas i den norra delen av lokalen där de stora panoramafönstren bjuder på en underskön utsikt över Skaraslätten bort mot Billingen och ett mångmila stort område ända upp mot Lugnåsbergen och Mariestad. I det södra rummet mitt emot entrén kommer ett café att inrymmas, uteserveringens beläggning av stenplattor kommer framöver att bytas ut mot en gräsmatta, utemöbler i stil med dem som finns på Vin och Pimpinella på Hellekis kommer att placeras ut. Träd skall tas ned i riktning västerut för att öppna upp utsikten mot Vänern.

Restaurangen på Högkullen kommer att hålla öppet under hela året och skall vara ett komplement till den på Hellekis som nu enbart blir en sommarrestaurang. Både kockar och serveringspersonal kommer växelvis att jobba på båda ställena, maten kommer att följa samma koncept med när- och kravodlat som på Hellekis, all mat lagar man själva, inga halvfabrikat används. Björn säger att man inte bara serverar mat, utan en helhetsupplevelse som innefattar allt som omger själva måltiden, fint upplagd mat i en vacker miljö gör måltiden till en njutning för gästen. Att man lyckats väl med detta tidigare bevisas av att man nu även fått restaurangen på Högkullen certifierad av Västsvensk Mersmak, och är en av fyra restauranger i kommunen som fått denna utmärkelse, i hela Västra Götaland finns bara 20 restauranger som blivit certifierade. Det gäller sen att utvecklas och leva upp till sitt rykte, för certifieringen är inte helt given, oanmälda inspektörer gör med jämna mellanrum visiter för att förvissa sig om att kriterierna efterlevs.

Inredningen kommer till stor del att gå i vitt och grått, fönsterramarna skall gråmålas för att stilmässigt bryta mot den vita väggen, utvändiga förändringar är planerade men kommer i en senare etapp. Visionen är att etappvis nå ett delmål inom tre till fyra år, och enligt Björn kommer Vin och Pimpinella på Högkullen då att vara en av landets vackraste restauranger på in- som utvändig och även utsiktsmässigt, stora visioner, som man är benägen att hålla med om och tro på när man ser vad paret Lindbergh redan åstadkommit på en månad, vad skall man då inte lyckas med på fyra år.

Den forna Kinnekullegårdens dåliga rykte de senaste åren är nu en utmaning att vända i rätt riktning, för att på sikt etablera ett anseende som ett etablissemang som i klass och kvalité vida överstiger vad Kinnekullegården en gång i tiden hade att erbjuda. Vin och Pimpinella spelar helt enkelt i en avsevärt högre division, där om råder inga som helst tvivel.

Under tisdagens förhandsvisning droppade det in en hel del gäster, gratulationer och blomsteruppsättningar överräckets från ett flertal håll, bl.a. från ordföranden i stiftelsen Kinnekullegården, Olof Janson, som bara hade positiva saker att säga om de nya arrendatorerna. Kommunala politiker, Friluftsfrämjandet, turistchefen Cornelius, samt en mängd andra personer kom för att beskåda den nya restauranganläggningen samt låta sig väl smaka av den uppställda buffén med vidhängande kaffe och kaka samt mingla runt i församlingen.

Kontentan av det hela är att krögarparet Lindbergh på ett smakfullt sätt lyckats med det man utlovade för en månad sedan, en total och överraskande förvandling av restaurangen på Högkullen, det är bara att gratulera och önska god lycka med det fortsatta arbetet.

Vill Du läsa mer om Vin och Pimpinella, kolla när restaurangerna och utsiktstornet (som man även förestår) håller öppet eller ta del av menyer och arrangemang så besök gärna deras egen hemsida på adress www.vinopim.com.

Lite historik om byggnaden som en gång kallades Kinnekullegården.

Redan 1959 ansåg man att Kinnekulle var försummat i turistsynpunkt, och man frågade sig då om "Högkullens restaurantbolag" var utopi eller realistisk verklighet. Nog borde man kunna bygga något i stil med Alphyddan i Skövde, och erbjuda en utsikt som var ett strå vassare.

Planerna gick vidare och man inriktade sig nu på en anläggning vid Högkullens södra parkeringsplats, skisser togs fram och skånska Cementbolaget i Hällekis ställde sig villiga att ge stöd. En interimsstyrelse bildades för att få till stånd en lokalavdelning av Skid- och Friluftsfrämjandet på Kinnekulle, därefter skulle man försöka bygga någon form av turist- eller sportstuga på Högkullen.

Men alla var inte glada åt förslaget om en byggnation, insändare i lokaltidningarna talar bl.a. om "vandalisering av Högkullen", störande motorljud och "ett stycke av Västergötlands natur som kommer att duka under" och en "friluftsidyll fattigare". Men planerandet gick vidare.

I slutet av december 1959 började planerna på en friluftsgård att ta allt fastare former, en skiss på anläggningen presenterades, en tvåvåningsbyggnad i rustik form, med timrad överdel och reveterad underdel, storstuga i övervåningen med öppen spis och servering, undervåning med öppen spis, bastu, omklädningsrum, rum för skidvallning mm. I oktober 1960 fick man 35 000 kronor av Statens Fritidsnämnd som en grundplåt, men kommun-, företag- och frivilliga bidrag måste till för att planerna skulle kunna förverkligas. Två månader senare beviljade även Kinnekulle kommunfullmäktige vid ett möte i Folkets hus Hällekis 40 000 kronor till den planerade fritidsanläggningen.

Även Skånska Cement kom nu med ett bidrag på 20 000 kronor och ett löfte om att billigt stå för planering av marken, vatten, avlopp och el. Stadsfullmäktige i Lidköping gav ett anslag på 10 000 kronor i januari 1961, en tredjedel av det man sökt, och nu beräknade man att den totala kostnaden för uppförandet av anläggningen skulle komma att kosta ca 170 000 kronor, och efterhand strömmade det in pengar från olika håll.

I november 1961 var ritningarna klara, man hade då också fått in sammanlagt 150 000 kronor, arbetena utlystes nu på byggentreprenad. I början av februari skrev kontrakt med byggnadsfirman Helge Gustavsson i Götene om ett uppförande av Kinnekullegården, den 1 oktober skulle anläggningen vara klar att tas i bruk. Priset på bygget hade nu stigit till 290 000 kronor, 120 000 kronor dyrare än ursprungsberäkningarna.

Onsdagen den 14 mars 1962 var man klara för taklagsfest, då hade även regeringen beviljat ett tilläggsanslag på 40 000 kronor. I december samma år började byggnaden bli klar, kostnaden hade nu sjunkit till 212 000 kronor. En inofficiell invigning hölls strax före jul och man öppnade för allmänheten på nyårsafton. Konditor Bertil Garström kom att bli den först att driva Kinnekullegården.

Den officiella invigningen Kinnekullegården förrättades onsdagen den 16 januari 1963 av Skid- och Friluftsfrämjandets ordförande Bo Eklund som då överlämnade skidfrämjandets fana till folkskollärare Tore Häller som varit den drivande kraften vid Kinnekullegårdens tillkomst.

Anläggningen utnyttjades flitigt under åren och fick med tiden ett mycket gott rykte, besökarna strömmade till, men fredagen den 17 augusti 1973 utbröt en ödeläggande brand på Kinnekullegården, i ruinerna fanns bara källaren kvar med bastu, pannrum och skorsten, orsaken blev aldrig riktigt klarlagd. Anläggningen var dock försäkrad och man började nu diskutera en återuppbyggnad, men idéer fanns att bygga upp Kinnekullegården på en ny plats, Stora Salen nämndes i samanhanget. Men till slut beslöt man att uppföra den på sin ursprungliga plats. Det tog dock fram till den 17 januari 1976, exakt tre år efter branden, innan Kinnekullegården kunde återinvigas. I slutet av 1980-talet byggdes sen delen med panoramafönster till och ett naturrum inrättades i bottenplanet, vilket under senare år kom att inhysa en turistbyrå som år 2000 flyttades till Husaby. Under årens gång avlöste sen olika innehavare varandra för att driva anläggningen, med olika grader av framgång. De senaste åren har dock det forna goda ryktet svalnat en hel del. Förhoppningen om en återupprättelse ligger nu i Vin och Pimpinellas händer.