Meddelare: Stenhuggare Anders W. Törn f. i Österplana 1869.

Törns barndomshem var en liten primitiv stuga, som kallades Kleven. Stället heter numera Fribacken. Det låg alldeles nedanför rödstenskleven och Skagaheden i Österplana socken och räknades dit, men bildade liksom ett inhack i Fullösa sockens område på andra sidan landsvägen.

Törns far var stenhuggare och gav 5 kr i arrende till Hellekisbolaget för den omkring 200 kvm stora jordbiten. Men disponenten Fredrik Skiöldebrand beslöt i bolaget, att alla egna hus skulle bort. Flera personer fick ansökning om vräkning, däribland stenhuggaren i Kleven. Skiöldebrand hade vänt sig till Kungl.befallningshavande, ty bolagsstämman hade beslutat, att de inte skulle få ha egna hus på området. Men en bonde i Fullösa sn. ägde marken kring Kleven på båda sidor och hade stället upptaget på sin karta. Detta uppvisades. Tydligen hade någon lantmätare i äldre tid gjort fel i gränsdragningen. Kungl.befallningshavande meddelade Skiöldebrand, att vräkning icke kunde verkställas. Skiöldebrand kom då själv till stenhuggarhemmet och berättade, att stugan skulle få stå kvar. Tomten överfördes till Fullösa sn. Och arrenderades sedan för 5 kr till markägaren, bonden Torsten Magnusson. 1892 eller 93 fick stället friköpas.

Stenhuggarn fortfor givetvis att arbeta huvudsakligen inom Österplana sn. Stugan hade köpts eller byggts troligtvis av Anders Törns farfar, som var soldat under Törnsäter. När han - troligen på 1850-talet - fick avsked, flyttade han dig. Han var stenhuggare liksom Törns far och Törn själv. "Stället" bestod bara av en stuga, ett "potateland", två "apler" och tidigare ett päronträd, men det höggs ned, ty det stod för tätt inpå stugan. Där var inga körsbärsträd eller andra bär.

Stenhuggarens stuga ute och inne.

Stugan Kleven hade torvtak och utknutar "uteknuta." Den var i sin helhet 12-14 alnar på långsidan, och Törn tror, att den var bara drygt 5 alnar bred. Inomhus var det ett rum med brädgolv, öppen spis och bakugn samt ett rum med jordgolv utan eldstad. På väggen mellan rummen rymdes bara dörren och spismuren, som gränsade till ytterväggen med eldstaden. Bakugnen gränsade till kammarn med jordgolvet. Därinne bodde ingen någonsin.

Hela spismuren var av kalksten, men den brändes inte upp. Själva bakugnen kallades arilden och var av huggen kalksten, som lades i murbruk. Till detta använde man en sorts kalksten, som hette likhallsmare. Den bryts ett stycke ovanför rödstenskleven. Likhallsmaren är grå till färgen och tål stark hetta. Det går knappt att bränna den till kalk. Förr begagnades den mycket till bakhällar. De hade inte annat. Bakugnen var 60-70 cm bred och mycket djup. Ugnslucka hade man ej. Inte heller fanns det någon lucka för eldstaden eller något rost för askan. Bakugnens spjäll var mycket primitivt. Somliga nöjde sig med att sätta en bräda som en lem över skorstenen. Den kunde vara uppfästad med en stång. (Jfr forngården i Skara, ryggåsstugan) Somliga satte som spjäll upp en brädlem i spisen i själva rökgången. I Törns hem fanns ett slags spjäll: en plåt med handtag uppe i stenen. Där var en inmurad plåtfals, som "spjället gick i för att hålla tätt." Den stora muren blev bra varm vid bakning. Först eldade man på själva hällen, arilden, bra mycket. Därefter eldade de vid sidan med s.k. lågved (uttalas lågved med frikativt g) Meddelaren sade, att han hade blivit mycket förvånad, då han en gång fick höra en värmlänning använda termen lysved.

Man eldade med ris och gamla gärdsgårdsstörar och fick samla grangrenar. Någon gång köpte de en bra gran av de självägande bönderna i Fullösa. Granen kunde kosta "ena krona", och "då blev det ved!" Stenhuggarns fick fälla trädet själva.

Den öppna spisen.

Framtill vid den öppna spisen stod det två pelare av likhall. De var i bredd ungefär 15 cm och på den andra leden omkring 10 cm. De uppbar en lodrät omkring 35 cm hög häll: "bresthall". Törn anmärker, att den annars egentligen hette bristhall, men att det på murarspråket riktigast skall vara brösthall. På bristhallen brukade de sätta in årtal och initialer på dem, som byggt spisen. Det kunde även finnas fina "orneringer" (ornament på bristhallen, som ofta var välvd) Ovanpå bristhallen låg en list av huggen kalksten; ett par tre tum sprang dem fram utöver den. Detta var briket = en hylla ovanpå spisen. Briket var det yttersta på en vågrät hall. På briket och pelarna kunde det vara anbragt små halvrunda uthuggningar, s.k. "korvlister", och i kanten av bristhallen likaså. Men i Kleven fanns ej dylika uthuggningar. På briket låg köllesticker = töreved och fureved. De ställde upp ljusstakar där också och lade upp sina vantar m.m. (Spisen tecknad på blad 376) Spiskrokar, en på vardera sidan, var inmurad långt in i muren mellan bristhallen och pelarna.. Vid murningen kunde de kröka spiskrokens inre del om en mursten, så den stödde såväl pelaren som bristhallen.

Spisakroken var av smidesjärn. Det kunde vara fina "orneringer" på den också, som smeden hade gjort, sade Törn. På spiskrokarna hängde vanligen grytkrokar av smidesjärn. De tillverkades av bysmeder. Om kvällarna satte man gärna en stång över spiskorkarna och torkade strumpor eller kläder där. I spisen stod grytor på fötter. Men till "laggen" och stekpannan gagnade man "brandring" på tre ben.

Väggar och tak i stenhuggarens stuga.

Backstugans yttertak var av halm med torv över ="utertaket". Torven togs uppe på heden på släta vallar. Där växte gräs, och det blev ett säkert regnskydd. Det lades upp som takskiffer. Skorstenen var av kalksten.

Unnerkransen, underkransen och överkransen = vågräta stycken. Det murades med kalksten under kransen på sidorna. Foret = de fyra väggarna på skorstenen, slagforerna och mellanforerna. Slagforerna var litet kantade, för att inte mellanforerna skulle falla inåt. De var infogade i underkransen och överkransen. Inne i stugan var taket så lågt, att nätt och jämt en tre alnar lång man kunde gå rak under takbjälkarna. De var hyvlade och mörka. Timmerväggen var sex tum tjock. Den flisades åt olika håll, stock för stock. Detta tillgick så, att väggarna hackades med yxa, så att man bände ut fliser, på detta hängde rappningen. Man rappade med sågspån, tjockt lervatten och något litet släckt kalk. Väggen dränktes med vatten efter rappningen, och sedan slätades med strykebräda. Murarn, eller snickarn, som var extra kunnig i att rappa, utförde detta, ty det var mycket noga. Om det ville släppa, var det "te rappa om igen". Till jul ströks spismuren över med litet kalk. Fogen mellan stockarna kallades med-drag (me-drag). Där drevs det in mossa och trasor. Mellan stockarna satt en träplugg, kallad tulle (eller tôlle).

Inredning.

Rummet var möblerat med två soffor samt en säng. Dessutom fanns där ett slagbord. Sängen hade icke sparlakan. Törn hade endast sett sparlakanssäng på ett enda ställe. Det var i Gömmet, ett litet ställe, hemma uppe i Skagen. De hade blårutig väv till sparlakan, men det togs bort omkring 1887 eller -88 (Jfr Mor Gretas skildring av julbadet och barnen, som stoppades i sparlakanssängen) Stenhuggarhemmets andra rum hade jordgolv och begagnades som redskapsbod.

Inga djur hade man inomhus. Men det kunde förekomma. Meddelaren hade sett höns i en torpstuga under Törnsäter. Det var Vessäters torp, en gammal stuga med "uterknuter" (utknutar). Där satt hönsen på "steket" i ett hörn vid dörren. Steket var som en spjälbur med botten och en spjäldörr. Hönsen satt på pinnar. De gick också omkring i stugan. Jfr Backstuga, enl. G. Johansson, Blomberg. Vatten rann friskt i en träränna från Kleven.

Förvärvsarbete.

Far var stenhuggare. Mormor spann mycket åt en bonde i Örnekulla. Det var en del gummor, som spann och stickade på beställning. Törn hade inte hört, att de egentligen hjälptes åt med spånad.

Mor gick ofta bort på olika slag av dagsverken. Hon var särskilt anlitad som skicklig lintorkerska och brukade sköta om själva lintorken, när bönderna skulle ha linbråkningshjälp = brôtehjälp (se linet, eget kapitel).

I lön fick mor då en linbrua, en härva av det finaste linet till tråd. Dessutom skulle linets ägare hålla alla dem, som arbetade åt honom, med frukost, middag och kväll samt kaffe däremellan-kalas. Lintorkerskan måste vara på arbetsplatsen mellan kl. 4 och 5 på morgonen före linbråkerskorna.

Ibland gick mor bort på "karehjälp" = kardehjälp för att karda ull. "Hon var mycket till greves på Törnsäter." Men hon gick även till bondkvinnorna och kardade ull.

Ibland arbetade mor i Törnsäters trädgård för 50 öre dagslön. Hon fick då hålla sig maten själv. Slakt- och tvättdagar var så kallade matedar = matdagar för de anställda extra arbeterskorna. De fick maten utom dagspenningen och vid slakt fick de också slaktemat med sig hem. En gång fick mor ett stycke hästkött. I motsats till de flesta på den tiden, skydde hon inte hästköttet utan gjorde köttbullar av det. Barnen kallade dem Bruntebullar. Vid fårslakt brukade mor få med sig talg hem. Fårtalg var huvudbeståndsdelen vid ljusstöpning.

Mor brukade också hjälpa till vid stöpning av ljusen och fick ett och annat ljus hos "kära-morera". Man brukade blanda talg av får och nöt. En smula fotogen gagnades också i Törns barndomshem till lyse. Han brukade som liten skickas till boden på Hellekis, där han köpte ett halvstop fotogen för 50 öre.

Pojkarna fick gå vall. Anders Törn berättar, att han var vallpojke vid 7-8 års ålder. Han berättar en episod från den tiden: En gubbe höll på att plocka ner körsbär och ställde dem på en torkålla på förstukvisten. Gubben plockade i en s.k. bäralöp = ett redskap som en cylinder gjord av körsbärsbark och spikad på en träbotten "träbott" (Se kap. om bär)

Vallpojken kunde inte låta bli att ta några körsbär. I detsamma kom gubben tillbaka med bäralöpen för att tömma den på ållan. Gossen blev ertappad, men den gamle gav honom då i all vänlighet några bär i mössan, och sedan tog han inga bär mera. Jfr för övrigt vad Törn berättar om bärsöndagarna på det kapitlet. Jfr även vad han berättar om får, gäss, vallning m m)

Helger i stenhuggarhemmet i backstugan.

Julen.

På julaftons morgon gick far till boden och handlade. Det var en stor händelse, att far var ledig på förmiddagen att sköta sitt eget. Julkärven sattes upp på förmiddagen = julaneken. Pojkarna brukade få löfte om en julanek, när de körde hästarna vid tröskverket hos bönderna. Det var för övrigt vanligt med hjälpsamhet i det fallet. Många bönder frågade dem, som inte hade säd: "Har du ena julanek? Annars ska du få en utå mej."

Ofta gick folk till bönderna och bad om en nek, ty det hörde till att sätta upp en sådan om julen. Utanför förstukvisten uppsattes jularusker, det vill säga enar eller granar. Snön skulle skottas och gården städas. Julgran fick tas fritt var som helst. Törn hörde aldrig, att någon fick ovett för det, om han så hade tagit den finaste granen. Det brukade vara far i huset, som skaffade hem granen eller drängar, där sådana fanns.

Egentligen skulle drängarna vara fria på julafton, men gran måste de skaffa och se om kreaturen (Jfr på kap. om drängar o.d.) På en del bondgårdar t.ex. skulle de tröska något på själva julafton.

Kvinnfolket skurade golvet på morgonen och tvättade möblerna, om de inte hade hunnit det förut. Med handyx hackade de granris på kubben och strödde ut.

Om det var barmark, kunde de strö hackat granris utanför stugan nedanför trappan som prydnad. Detta gjordes på många ställen vid högtider. På 1870-talet var det ännu vanligt. Troligen upphörde det på 80-talet.

Julhalm hade Törn själv inte sett, men hans far hade talat om det. Julhalmen hade tagits bort ur bruket på grund av eldfaran. (Brandstodsbolagen ville ej veta av den, säga en del forskare)

Dopp i gryta.

Hela julaftons förmiddag stod en stor gryta i spisen med korv och fläsk i. "Fruntimmerna var så glada, när de satte på såglet, för de hinde inte annat", säger meddelaren. Där var också bröd framsatt. De, som inte var hemma, tog sig "en fjäling brö", en fjärdedels kaka vanligt grovt bröd. De tog brödet med fingrarna och doppade det i den kokande grytan. De kunde också med sked fiska upp ett stycke av sovlet för att äta kött till brödet. "De, som var ute, gjorde likadant", säger Törn.

Gafflar var inte vanliga i stugorna på den tiden och begagnades inte i Törns barndomshem. "Det var te ta´et me fingrarna." Skedarna var i de flesta fall träskedar. Men en och annan hade hornsked.

Dopp i gryta var alltså i detta hem liksom i flera andra gamla hem inte en särskild högtidlighet att samlas omkring utan helt enkelt en hastmåltid i förbifarten under förberedelserna till julkvällens ledighet och festmåltid. Törn framhåller mycket starkt, att det inte var någon särskild högtid med doppet. Det skulle kokas sovel bara. På många ställen doppade de i gryta, medan sovlet kokade och kvinfolken hade brått. En del drack mjölk till. Där det fanns drängar, brukade de få en sup till julaftons middag.

På bordet om julen stod det en träkanna med lock för hembrygt dricka. Alla drack ur "drickakanna".

Vid kaffedags på julafton serverades kaffe med julaleven, som var och en fick. Den bestod av "två ess tillhopaslagna (=en fyrhjuling). Julaleven var bakad av "sektebrö", hemmasiktat rågmjöl. Det var inga russin i den, men kanske litet sirap struket ovanpå. I bondgårdar skulle tjänarna ha julhög, men i Törns hem fick man bara julaleven.

Julgranen kläddes vid 5-6 tiden på julafton. Det var det roligaste barnen visste. Julgransljus fick de genom att skära topparna av talgljusen, som mor hade fått i gårdarna, där hon gått i hjälp med arbete. Man band fast ljusen vid grenarna med tråd, men det var svårt att få dem att stå upp rakt. I toppen brukade de binda fast ett ljus. Om det var snö på granen, när den togs in, hade den ställts framför spisen att "tia" = töa upp. Granen kläddes med papperskarameller. Gummor gick omkring och sålde hemagjorda karameller, som låg i vanligt tjockt papper, vitt på ena sidan och färgat på den andra, troligen gjort med växtfärger. Gult, brunt och rött var gummornas vanliga färger. Blått var mindre vanligt. Det var inte gärna mer än ett par sorters färger på de hemgjorda karamellerna. Från omkring 1876-77 minns Törn, att det också fanns karameller i handelsboden. Barnen dansade kring granen. Törn tror, att de sjöng "Nu är det jul igen".

De fick ibland någon liten julklapp, men det var inte just vanligt. Kanske någon karamell helt enkelt.

Vid 6-7 tiden på julafton "fick barna sjonga å läsa lite granna". Det var mor, som ville det. Hon läste, tills barnen blivit så pass stora, att de kunde göra det.

Till julkvällen lades sovlet upp på ett runt lerfat med korven uppskuren runt omkring. De hade inte svinahuve hos Törns. Det var först senare på 80-talet. Men man åt fläsk och salt kött av ungnöt, som ibland slaktades på hösten. Till köttet åt man råskalad potatis. Därtill åt man hemlutad fisk och gröt.

Risgryn hade de inte förrän på 80-talet. Det var korngryn, som begagnades, men barnen ville inte gärna ha gröt av korngryn. Det ringlades sirap på gröten. Till vardags åt man ur samma fat, men på julen kunde var och en få en liten skål av trä eller ett lerkärl att äta ur. Där det var många barn, ville de, som tog sig först, ta den bästa sirapen, så de sista blev nästan utan. Det kunde bli osämja mellan barnen för den skull.

Juldagen.

På juldagens morgon före ottan drack man ölost, om man inte hade kaffe. Man kokade upp litet mjöl och slog litet dricka i. Det blev en smula ystning. Till ottekaffet tog man fram det allra bästa doppet med vete i, som man inte unnat sig ens på julafton. Det kunde vara några skopor eller någon ring av vete. När det kom hem från julottan vid 9-10 tiden, då skulle julosten stå på bordet, rund eller fyrkantig allteftersom ystekorgen, ystekôrgen var.

Ost och bröd och smör och dricka åts på julmorgonen. Mellan kl. 12 och 1 åt man juldagsmiddag. Kött och fläsk åts då kallt, och man hade åter råskalad potatis samt lutfisk.

Sedan kom den av barnen efterlängtade bärasoppan, kokad på torkade körsbär. Om bären räckte till, kunde de få bärasoppa också om kyndelsmäss = "lilla-jula" och om påsken. Vid den lilla stugan Kleven, fanns det inte egna körsbärsträd. Men mor hade hjälpt andra att plocka ner bär - det kallades att "plocka te lôta". Då fick hon hälften med. Ofta minskades förrådet av torkade bär undan för undan, ty de användes som belöning åt barnen efter uträttade ärenden. "Gå etter ena flaska vatten, så ska du få nôja bär!" (=några bär) hette det då och då.

På juldagen skulle det vara ytterst stillsamt. Det ansågs skamligt att gå bort då. Ännu på 1880-90 talen hände det inte hos de gamla, att någon gick bort : alla skulle vara hemma. Var det någon, som ändå gick bort, ansågs han som en sämre person, och man hade motvilja mot honom. Det kunde dock hända, att "gubba" söp sig fulla. De blev dock illa ansedda.

Julgubbar med stjärnan.

På juldagens kväll "var det te längta efter julagubba." De hade stjärna med sig och bar höga toppmössor av papper. Både på mössorna och på stjärnan hade de klistrat figurer. Stjärnan stod på en träställning, och de snurrade på den. Vita skjortor var inte vanliga, utan det var bara pappershattarna, som var vita. Ibland bar de vrängda pälsar. En var sotad i ansiktet - det var "själve Judas."

Julagubbarna började med att utanför fönstret sjunga:

Goder morgon, goder morgon, både herre å fru.
Goder morgon, goder morgon både piga å dräng.