Slakt.

I oktober slaktades en gris. När den skulle styckas, användes handyxan, som inte begagnades till ved utan till snickeri och till hackning av korvmat. Handyxan var bred med kort skaft och mycket skarp.

Far brukade gå bort till Råbäck för att slakta grisar (inte andra djur). Han medförde då handyxa och hemska stora knivar, som alltid gömdes i vardagslag för barnen. Far slaktade däremot inte gärna själv de egna djuren. Vid slakt fick man inte penninglön utan slaktebete. Det var en bit fläsk och korv och blodmat.

Vattnet till slakten värmdes inne i rummet, där även lak och brygd brukade ske. Av blodet vid slakten gjorde mor helst paltbröd, ty det höll sig längst. Men hon kunde också göra pattaler, ett slags klimp av blod och grovt mjöl. Pattalerna skars sedan itu och stektes till fläsk. En del hade små fläsktärningar, lök, salt och litet sirap i pattalerna.

När korvmaten skulle hackas, framtogs hackekubben från vinden. Den var av ek, något högre än en stol och med kanter på tre sidor som på en bakbräda. Den var smalare baktill. Man hade även en hacke-ho. Den var av hårt trä, troligen eke. Säkert var den 5-6 cm tjock och försedd med uppstående kant på tre sidor liksom hackekubben. Hackehon var rätt tung att bära och låg bra still vid arbetet. Den kunde vara omkring 30-35 cm bred framtill och litet smalare baktill i bredd med en handyxa.

Ett korvhorn hade far själv tillverkat. Ett annat horn begagnades till bakning. Det var fars göra att hacka kött med handyxan till korven. Med det redskapet hackade han kött och fläsk och ister. Yxan doppades ideligen i varmt vatten, ty då hängde inte fettet vid. I korven skulle det vara hackat fläsk och gryn. Rullsylta gjordes med mycket fett och bra mycket peppar emellan. Kanske litet köttbullar gjordes vid slakten, men det mesta saltades ner.

Svinahösen, huvudet spardes till jul. Revbensspjället och ryggen saltades också.. Skinkan torkades: den var så genomsalt. Mor saltade ner korven, men det var alltid far, som skötte om nersaltningen av fläsket. Medan familjen hade får, slaktades ett på hösten. I de smala fårfjälsterna gjordes en förfärligt god s.k. pinnakorv. Den kunde kokas, men åts även som spickekorv. Även fläskkorv torkades ibland och åts spicken. Av den tjocka, raka ändtarmen gjordes mjölkagrötskorv. I den ingick, risgröt, lever och torkade körsbär som "russin".

Ljus.

Mor stöpte ljus också, när de hade talg. Men de hade inte så mycket egen talg. Ibland använde man i torpet små gasoljelampor, men det var "hemskt farligt". Man fick aldrig fylla på dem inomhus. Det var små runda lampor av plåt med handtag. Ett litet rör gick upp med en veke i, och så en kedja hände som en gul fingerborg att släcka med. Det rök och osade, om man blåste ut lampan. Hemmet ägde även en fotogenlampa, som hängde över slagbordet vid fönstret och kunde flyttas längre fram i rummet vid behov. Men den tändes inte ofta till vardags. Mest arbetade man vid dager samt vid skenet från den öppna spisen, och när far ville se bättre om vinteraftnarna, fick barnen "ljusa" honom med stickor, som han hade täljt.

Julen

Någon dag före julafton var far hemma från stenhuggeriarbetet och högg ved, ty ved skulle bäras in i det lilla köket för hela helgen (det vill säga de närmaste helgdagarna allra främst). På själva julafton sattes julkärven upp. Ris lades utanför dörren, och enar sattes vid ingången. I grytan koktes korv och revbensspjäll, något av ryggen på grisen samt grishuvudet = svinahösen. Brödet att doppa i gryta med, var dels julkusar i essform av vörtdeg. Dels var det skivor av stora runda "vörtakakor" (höga som limpor) och kakor av stålsikt och kakor av det grova rågbrödet med salt och kryddor i. Kummin hade man bl.a. Det hade ju familjen samlat själva.

Man doppade i grytan klockan tolv. Smör och ost stod framme på julbordet. Brödet stod på det stora slagbordet vid fönstret, som inte begagnades vid vardagens måltider utan eljest söndagar till matbord. Det lilla flyttbara bordet, som brukade stå framför spisen, var nog undanflyttat under julen. Bordet dukades med hemvävd drällduk, och på julen togs gafflar och knivar fram. (Se ovan om husgeråden i hemmet) Till julen framtogs också de blåblommiga tallrikarna, som inte användes i vardagslag, då det var vanligt med vita tallrikar o.d. Potater hade man inga till dopp i gryta. Alla drack om julen "drick" ur ett stort porslinsstop, på vilket var målat Karl XII, när han slogs med björn. Alla skulle dricka ur stopet. I vardagslag drack man ur ett bleckstop.

Efter dopp i gryta kläddes gran. Man hade rätt god plats för julgran i det stora rummet. Granen kläddes med köpta mångfärgade ljus och papperskarameller. Barnen klippte "slöjor" av silkespapper att dra isär. De klippte också papper att sätta kring ljusen, som de måste knyta fast vid granen. Sedermera gjorde far stakar av ståltråd, vari de hängde ett äpple som tyngd. Man hade egna hårda, gulröda äpplen till julgranen.

Julklappar förekom egentligen inte i hemmet, förrän senare, då de äldre halvsyskonen kommit ut i världen. Då hände det, att de till julen hade med sig något till de yngre halvsyskonen, kanske någon liten leksak eller halsduk el.dyl.

Kaffe med bröd hade man på eftermiddagen, sedan granen klätts. Då tog mor fram bullar och skorpor och kringlor, upplagda i en brödkorg med målad botten. (Jfr Bakning)

Julbadet var den stora händelsen på julkvällen mellan kaffet och den högtidliga aftonen. Vatten värmdes i stor gryta på spisen. Barnen fick stå i en balja och blev tvättade över hela kroppen med överkroppen först. Mor hjälpte far. Han tog bara av sig på överkroppen och så benen. Mor fick tvätta sig allra sist. "Det var skönt, det!" Barnen njöt, när de efter badet fick rena kläder på sig och rent i sängarna. Halmen i bäddarna byttes höst och vår vid trösken.