Erik den helige
Den tidiga medeltiden i Sverige var en brytningstid, man kan nästan tala om en kulturrevolution. Det pågick religionsbyte, intensivt kyrkobyggande och etablering av kloster. Varnhem, Alvastra och Vreta var de äldsta klostren. Det var också en våldsam maktkamp om kungakronan mellan den västgötska Erikska ätten och den Sverkerska från Östergötland. Det finns få källor, som beskriver detta århundrade, samtida nästan inga.
Om kungarna vet i stort sett bara deras regeringstid utom Erik den helige där det finns vissa fakta och dessutom en legendbildning.
Det tidigaste belägget för hans existens är ett brev utfärdat av sonen Knut Eriksson kung 1167-ca 1196.
Knut kallas där "svenskarnas konung, son av likaledes konung Erik"
Erik finns också nämnd i det sk Vallentunakalendariet 1198. Vallentunakalendariet är en helgonkalender och vid 18 maj står Erici regis "konung Eriks". Den första något mer utförliga berättelsen finns i Äldre Västgötalagens kungalängd. Där står:
Erik den helige, St. Erik, är numera mest känd som Stockholms skyddspatron, men också som Sveriges nationalhelgon. Legenden om honom berättar att han var givmild med allmosor, fastade och bar tagelskjorta. Han var vidare vinterbadare och avhöll sig från drottningens säng i helgade tider tex. vid påsk. Erik sägs också ha företagit ett korståg till Finland. Finnarna erbjöds att anta den kristna läran. Om de gjorde motstånd greps de och tvångsdöptes. Hans liv slutade grymt. Erik torterades och mördades vid Trefaldighetskyrkan i Östra Aros, nuvarande Uppsala.
Legender är ju i allmänhet 'påbättrade' litterära verk, men det är inte helt otroligt att en muntlig tradition om Erik den helige levt kvar länge i Västergötland. Eriksbergs unika kyrka kan ha varit Eriksättens kyrka och enligt en muntlig tradition finns det flera gårdar i närheten som tillhört ätten.
Källor:
"Den tolfte var Erik konung. Han blev alltför tidigt avdagatagen. Han gjorde ett gott föredöme, medan han levde, och Gud gav honom god lön därför. Nu är hans själ i ro med Gud och hans änglar, och hans ben vilar i Uppsala. Det har visat och uppenbara många fagra järtecken med Guds nåd."
Legenden"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen. Han säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."
Legenden är skriven minst 100 år efter Eriks död. Den äldsta bevarade handskriften kan dateras till 1344 och berättelsen kan inte gärna vara författad tidigare än på 1270-talet, dvs. den tid då vi vet att domkyrkan i det nuvarande Uppsala grundlades.
Dödsdatum anges till Kristi Himmelfärdsdagen den 18 maj 1160, men Kristi Himmelsfärd det året inträffade 5 den maj. Men det var väl lämpligare ur kyrkopolitisk synpunkt och ökade dessutom glansen kring helgonet att förlägga dödsdagen till Kristi Himmelsfärdsdagen.
Hagerman, M : Spåren av kungens män. Stockholm 1996.
Öhman, C : Helgon, bönder och krigare. Stockholm 1994.
